Under det att jag undervisar tänker jag på det jag måste förändra

en bokstav

 

Igår undervisade jag. Jag modellade för en lärare hur jag gör bildpromenader och hur jag får eleverna att engagera sig med sina tankar och sitt språk. Jag har förberett mig med frågor. Frågor som öppnar för samtal och elevernas tänkande.

Då jag undervisade höll jag ett öga på mig själv. De inre frågorna; Vänder jag mig till alla? Förflyttar jag mig så att alla får tillgång till min undervisning? Hur får jag med mig pojkarna som stundtals försvinner bort? Hur gör jag med eleven som börjar sina meningar och sedan inte fullföljer dem utan säger:

– Äh, det var inget.

Jag tänker också att några elever tycks inte följa med. Hur kan jag göra en undervisning där de kan följa med? Jag noterar också att engagemanget för de undervisande frågorna är stora. Många elever samtalar och ger ord för sina tankar. Frågorna väcker systemet, hjärnan, kittlar och involverar. Tillsammans blir det vi diskuterar större och tillsammans kan vi förstå mer.

Då jag funderar på vad det är jag ska förändra så funderar jag över hur min plan ska se ut. Jag kan inte avkräva saker från eleverna utan att involvera dem i min plan. Och min plan ska jag omsätta i handling, den ska påverka eleverna. Så vad vill jag komma tillrätta med.

Detta är mina tankar:

  • I den undervisningsform jag bedriver runt detta lärobjekt vill jag att eleverna ska sitta nära undervisande fokus, dvs, mig och det jag undervisar om. Detta måste jag utbilda eleverna i: att förflytta sig på given signal, ta med sig stolar och sätta sig tillrätta intill mig. Formationen ska vara en cirkel.
  • Handuppräckningen ska förändras till samtal från elev till elev där vi lyssnar till varandras tankar och åsikter, alltså att jag är inte är ensam mottagare av elevernas samtal utan att klimatet är att vi lyssnar till varandra. Jag vill förändra så att eleverna får en-minuts-diskussioner snarare än att eleverna får min tillåtelse att tala genom att räcka upp händerna.
  • Maktstrukturerna som gör att elever som engagerar sig plötsligt tystnar för att klimatet inte är tillräckligt tryggt. Elever som börjar engagerat avslutar inte sina tankar eller sitt samtal. Det handlar om hur att skapa ett mer generöst klimat i klassrummet där tolerans kan skapas och begripas.
  • De som inte förstår undervisningen måste få undervisning. Att språket kan vara ett hinder för förståelsen och följandet av undervisningens innehåll. Att ha god förståelse för hur mycket eleverna kan och hur deras läsförmåga ser ut.

Ja, detta tänkte jag efter att ha undervisat i 35 minuter i en klass jag inte någonsin undervisat tidigare. Och den plan jag har den har tar sin en utgångspunkt i det jag vet och det jag ser. Därefter har min plan  en hel del av innehåll som jag ska verka för innan jag gör en ny avstämning av det jag önskade förändra.

Under tiden jag undervisar har jag fokus på det jag skrivit ned. Och nästa undervisning kommer att påverkas av det jag vill förändra. Och undervisningen därefter kommer att påverkas av de frågor som uppkommer då jag undervisar. Det är en pågående process.

Ett vet jag dock. Den enklaste vägen är att tillrättavisa för att skapa ordning. Den att säga till elever som inte förstår att de ska följa med bättre. Den längre vägen är att skapa klimatet där vi lär oss och där vi respekterar varandra. Hur vi ska göra det är en pedagogisk fråga.

Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Under det att jag undervisar tänker jag på det jag måste förändra

Avsaknad av frågor

Jag funderar ofta på frågor. Varför ställs de inte?

Många elever lyssnar till lärares berättelser. Lärare ställer frågor. Ofta av kontrollerande art. Men frågorna som eleverna ställer? Undervisning måste generera till frågor. Frågor är inte störande inslag utan visar på lärande. Så hur uppfattar vi elevernas frågor? Hur tar vi emot dem? Varför ställs det inga frågor? En lärande är frågvis!

Publicerat i Frågekonsten | Kommentarer inaktiverade för Avsaknad av frågor

Valfrågan! Stoppa pressarna!

Igår föreläste jag om läromedel och om hur man undervisar genom och ur faktaböcker. Det var läromedelsförfattarnas årsmöte. Jag visade hur man kunde vända en faktatext till en text som bygger på frågor och hur frågorna aktiverar elevernas tankar och funderingar. Då eleverna får prata sig till förförståelse och gemensamt kunnande är texten sedan en enkel sak att läsa och förstå.

– Hur väger man en blåval?

frågade jag. Deltagarna fick fundera. Ja, ni som har lyssnat till mig vet att jag ibland ställer den här eller andra frågor som är feta och stora, de vi inte har något svar på. En läromedelsförfattare kom efteråt och berättade att han skrivit en text i den bok han nu skulle ge ut. Den handlade om blåvalar. Han skulle ringa förlaget på måndagen och ändra innehållet i den texten och lägga till frågan – Hur väger man blåvalen?

Nu hoppas jag innerligt att en fråga som finns i ett läromedel behandlas som en fråga att undersöka svar genom, alltså samtal med eleverna. Om frågan blir en tyst fråga där svaren inte kan utvecklas, resoneras fram och mynna ut i andra frågor måste vi fundera ett varv till. Vad är lärande? Hur lär vi?

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Valfrågan! Stoppa pressarna!

Pekfingra

Den lilla åttamånadersbebisen har upptäckt pekfingret. Men ett litet pekfinger pillas det på små lappar, små saker som är pyttesmå och så kommer det exakta mötet med ett annat finger. En förmåga att plocka. Och det smått.

Jag ser, tänker och funderar.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Pekfingra

Kreativitet och lust – undervisande känslor

Hade matematik med fyra elever i årskurs nio. Allt jag kände var kreativitet och lust. Sedan litteratursamtal med några elever i årskurs nio. Allt jag kände var kreativitet och lust.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Kreativitet och lust – undervisande känslor

”De ska välja om fyra år. Alltså rösta!”

– Du vet, man ser på eleverna. De går i åttan, nian. Om några få år ska de rösta. De får rösta, ska rösta, tillåts rösta och de ska kunna tänka kritiskt, kunna förstå, se bortom vackra ord. Ja, du vet … de ska rösta.

Det är ju självklart att unga ska få rösta. Perspektivet att de ska rösta i nästa val kändes med ens hissnande. Här och nu ska vi värna om de ungas utbildning och att de får lära sig att förstå, tänka och känna att deras egna tankar är värdefulla. Skolväsendet vilar på demokratins grund.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för ”De ska välja om fyra år. Alltså rösta!”

Bättre förr? Vågar man ens känna efter

 

I ett samtal med en lärare kom vi in på hur det var för oss att verka för lärande då vi började i vår profession. Jag blev lärare 1996/97.

Jodå, vi hade loven. Vi började dagen innan eleverna började då höstterminen startade. Då klev vi sommarvarma och höstberedda in i klassrummen. Med oss hade vi, jo då vi skrattade åt det, kassarna av böcker vi köpt på oss, sakerna vi skulle visa då vi äntligen kom i undervisning och lusten fanns där. Den där ledigheten som alla talade om var ledighet i en form men allt man fann under sin ledighet tog man med sig in i höstens möte med eleverna. Åh nej, sa vi. Nej, nej, nej. Vi hade inte ledigt i bemärkelsen att man inte ville tänka lektioner. Lektionerna tänkte man på men mer ur ett kreativt perspektiv. Det här kommer att bli en lektion, den här texten ska in i undervisning tänkte man då man läste en bok, och sommarens böcker hade undervisning i sin linda och syntes i invikta hundöron i böcker. Minsann, så roligt det var att vara lärare. Rektorn litade blint på att det som ägde rum i klassrummet minsann ägde rum där.

Och det känns idylliskt då jag beskriver det här. Vi som talade om denna lust till undervisningen undrade var den tagit vägen? Den där underbara lusten? Planeringarna fanns men de fanns för läraren att verka för det som skulle ske med eleverna.

Sen saknade jag alltid de pedagogiska diskussionerna. Det kitt som skapar ett kollegium och bidrar till yrkesspråkets utveckling. Men i övrigt… den kreativa lusten, den jag alltid känner då jag är där eleverna är och där innehållet ska kittla hjärnan och reta upp system.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar