Anne-Marie Körling

För att göra lektionen central och meningsbärande bör man

• börja lektionen på utsatt tid. Är lektionsstarten klockan 8 så börjar lektionen klockan åtta

• eleverna ska hälsas välkomna, man tar dem i hand, ser dem i ögonen, är medveten om sin betydelse för dem och för ämnet. En stod dos nyfikenhet och absolut inget slentrianhälsande utan nyfikenhet och relationshälsande

• Lektionens fokus ska upp genast, gärna med en ingång som gör att eleverna ställs frågande eller gör att de får tänka.  Jag tänker inte alls att vi ska ta fram vad exakt lektionen handlar om. Inte genast behöver vi berätta om vad allt ska syfta till. Låt oss sätta in ordet fulluren i en mening… Detta är ämnet kemi men ordet är inte bunden till det utan kan bli en lekfull ingång till det vi ska prata om. Lektionen ska inbjuda och göra eleverna delaktiga.

• Lektionen ska innehålla undervisning och elevsamverkan. Läraren kan undervisa hela tiden, från helklassundervisning till gruppundervisning. Det handlar inte om att ”hjälpa” elever som inte kan eller förstår utan att fokusera på att undervisa i mindre sammanhang och fokusera på vad undervisningen kan ge, det betyder att fokus ligger på undervisning. Jag tänker att istället för att förklara så att en elev förstår skapar vi en liten undervisningssituation där också bänkkamraten intill inkluderas i lektionens innehåll  och där läraren anpassar ordval och hämtar andra exempel som åskådliggör. Den hjälpande aspekten försvinner in i den givande aspekten – jag undervisar så att du inkluderas. Detta är en tankeutmaning. Att behöva hjälp eller att få ytterligare undervisning? Det betyder inte att jag inte hjälper elever men jag tar ansvar över att elever behöver hjälp. Och vänder och vrider på hur jag kan göra det med ansvaret vilande i det jag gör inte i att eleven inte förstår.

• Eleverna ska få göra, tänka, diskutera, högläsa innehåll, ställa sig frågande och under det att eleverna famnar lektionens fokus kan frågor och visa såväl förståelse som oförståelse – och därmed kan läraren se hur, vad och varför eleverna lär sig, utvecklar intresse och vad läraren kan göra i sin undervisning för att förtydliga och fördjupa.

• och så det viktigaste – att summera lektionens lärande genom att eleverna säger och berättar om den. Detta viktiga moment tenderar alltid att försvinna för att lektionen tog slut och eleverna rusar ut och allt hänger i luften. Att summera lektionen och vad vi lärt oss är det som ger oss en kollektiv bild av det lektionen innehållet och gör att jag som lärare kan relatera till såväl kursplan som till undervisning. Jag brukar göra det via kanon och genom att själv skriva så att eleverna ser hur texten växer fram. Om lektionen: och Vad lärde jag mig: Vilka  lärde jag mig av/samarbetade jag med: Då vi summerar lektioner tar detta till en början tid. Och det tror vi oss inte hinna med. Min erfarenhet är att när vi börjar göra detta lär sig eleverna att det är viktigt och att detta summerande stöttar strukturen för lärandet. En slags cirkel med en början och ett slut och en början också för något nästa gång. Läraren har också ett underlag att jämföra lektionens innehållsplanering och lektionens faktiska innehåll. Detta ska inte läsas som brist om skillnaderna är för stora utan i så fall vara underlag för pedagogiska diskussioner. Jag återkommer med exempel.

• Jag brukar tacka mina elever för att jag fått träffa dem, ofta står jag i dörren och tar i hand då de går.