Fotografierna får tala: Auschwitz 1 och Auschwitz Birkenau

Publicerat i Fotograferingen, Läraryrket och lärarrollen, Sorg, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Fotografierna får tala: Auschwitz 1 och Auschwitz Birkenau

Cafegästen

Cafeet är hundra år gammalt. Stolarna har åldersspår. Den unga kvinnan som serverar torkar av mitt bord. Jag har en utmärkt plats att överblicka torget. Människor rör sig som vore de i ett teaterskådespel. Med hjälp den tvåspråkiga menyn förstår jag vad att beställa. Det blir kaffe och kaka.

Bakom mig sitter en äldre man. Han läser sin tidning. Han ser mig inte då jag försiktigt reser mig för att gå på toaletten. Då jag är tillbaka sitter han vid mitt bord, petar med en sked i min halvätna kaka och säger

-Du har betalat! Detta är min plats. Jag kommer varje dag och dricker mitt kaffe. Platsen är min! Jag önskar dig en trevlig dag!

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Teknik eller inte? Är det en fråga?

Det är egentligen otroligt märkligt att lärare av idag, som ska verka för morgondagen, inte har redskap som hör ihop med idag och i morgon.

Jag är innerligt trött på att tala dokumentation och hur vi ska göra den, när den åtskiljs lärarens praktik i klassrummet, dvs, att dokumentera blir med papper och penna för att senare föra in i dator och sända digitalt. Elevernas arbeten kopieras istället för att fotograferas, hur enkelt som helst med en padda eller kamera.

Med redskap kan vi bättre använda vår lärartid, skaffa oss gemensamma underlag från våra lektioner vilket kan skapa fokus för samtalen om hur vi skapar undervisning. Vi kan enkelt spela in våra samtal med eleverna för att pedagogiskt lyssna till vad det är vi säger, hur vi gör det och undersöka hur eleven förstod, be en annan lärare titta och genom det inspelade utveckla undervisningen. Jag ser idel möjligheter för professionen. För läraryrkets utveckling.

En dator i varje lärares närhet, bärbar och med möjlighet att åskådliggöra för det språkliga utvecklandet på interaktiv whiteboard känns nästan löjligt att be om. Lärare har få, eller inga datorer, de datorer som finns är stationerade, och detta i en värld där intellekt och ungar är rörliga och där lärare ska följa lärandet och utmana lärandet.

Jag minns den stress jag kände att komma åt en dator, att stå och vänta på en annan lärare som var i färd med att skriva viktiga mail till väntade föräldrar, hur stressen kröp i mig att jag måste hinna. Jag saknade datorer i mitt klassrum för att kunna dokumentera bättre och närmare eleverna.

Det här gagnar inte skolan som möter ett samhälle som i övrigt är uppkopplat till nät och som förväntar sig dialog med skolan på samma villkor. Det är liksom inte trovärdigt att förklara för föräldrar att jag väntade på datortid och då jag fick en dator så höll inte nätet och … Det är inte trovärdigt. Men likafullt min vardag.

Jag har aldrig tänkt på datorerna som annat än självklara redskap. Nätet som kommunikationsarena som ställer större krav på allas våra förmågor att just kommunicera.

Jag är innerligt trött på den diskussion som handlar om antingen eller. Det är frånvänt. Det är också ett svek mot lärarkåren! Vi ska ge allt, ha allt. Också det vi vill behålla och ha kvar. Vi ska ha böcker, datorer, kartböcker, bibliotek, overheader, linjaler, pennor, ritpapper för att samtala, skriva, diskutera, argumentera, analysera, förstå och få verka i och med.

Det viktigaste för mig är att eleverna får tillgång till språk och att språket utvecklas hos alla elever. Nätet är en kommunikationsarena som eleverna måste få tillgång till, också i skolan, för att lära ur, med och genom samt utveckla kritiskt tänkande samt hur vi är som avsändare och mottagare.

Hur vi förstår, hur vi kan lära och hur vi kan dela.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 4 kommentarer

Harmony around my table

Det är en sådan fin sång. Jag översätter den som jag vill. Ser glas höjas och sänkas. Ser fat bjudas runt. Jag ser vackra rödbetor, nykokta, med skirat smör och skivor av parmesanost, jag ser färska sojabönor, jag ser ansikten skratta, jag ser en tappad potatis som rullar under bordet för att snabbt bli uppäten av en liten hund som tillhör alla. Jag ser osynliga gäster kanta bordet. Dem jag minns. Dem jag saknar. Dem jag fortfarande kan höra.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Separata och flyktiga tankar om att cykla

Cyklar över fem broar och längs med vattnet. Stockholmcyklister har den förmånen.

Mötande cyklister ska ta den sträckan jag lagt bakom mig. Jag deras.

En del cyklister är välutrustade. Cykelhandskar och cykelbyxor. Hjälmen guppar i takt med benen. Min hjälm påminner från hyllan.

Cykla på kullerstenar med högklackade skor?

Ett rött ljus signalerade stopp i trafiken, också för en cyklist. Jag väntar på grönt ljus då jag ser att någon har målat så att rödljuset formar ett hjärta. Jag ler. Länge.

Det är inte den yttre uppförsbacken. Det är den inre.

 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Separata och flyktiga tankar om att cykla

Pedagogisk fråga om att döda getingar och flugor

Hej! Jag jobbar som grundlärare och läser din blogg. Tänkte därför ställa en pedagogisk fråga till dig. Det är så att jag inte alls gillar getingar och spindlar, och om det kommer in en sådan försöker jag skyndsamt smälla ihjäl den med en flugsmälla! Framåt terminsstarten brukar det alltid dyka upp en eller annan geting i klassrummet! Hur ska jag göra då? Är det verkligen lämpligt att bara slå ihjäl ett djur inför klassen sådär? Min egen lågstadielärare hade en flugsmälla hängande i ”sitt” klassrum, och drämde väl ihjäl både flugor och getingar med den, men det känns som att pedagogiken har gått framåt lite nu;). Man vill ju inte sända ut fel signaler om hur man förhåller sig till djur! Hur gör du när det kommer in en geting/fluga/spindel i klassrummet? Skulle du döda den? Har det hänt någon gång? MvH 

Hej Du som skrev!

Jag tycker det här är en pedagogisk fråga och frågan visar hur pedagoger tänker. Om du frågar mig handlar allt om det vi gör i skolan om lärande och att vi lärare diskutera pedagogiska dilemman. Din fråga är en pedagogisk fråga. Hur gör vi lärare med getingar, bin och flugor? Hur gör vi med spindlar som vi skriker och ojar oss för?

Jag dödar inga insekter i klassrummet. Däremot öppnar jag fönster så att getingarna kan flyga ut. Det finns också elever som utan problem kan ta en spindel i sin hand och varsamt sätta ned den i det gröna utanför skolbyggnaden.

Varför jag inte dödar getingar, bin eller flugor, eller hoppar högt då jag ser en spindel. Jag har två förklaringar. Dels vill jag inte döda insekter. I ett pedagogiskt rum är jag modell och vill inte göra en sådan handling i klassrummet. Men också för att elever ser hur jag förhåller mig till geting och hur man kan veta när en geting är farlig och kan sticka eller när den bara söker en utväg. Om getingar och flugor gör mig oroliga så visar jag eleverna att de är farliga.

Vi prövade en gång. Någon i klassen hittade en liten spindel. Vi skulle då alla upp på och spela rädda. Utifrån det perspektivet tittade vi ned på spindeln. Vi talade om spindlar vi plockat i händerna när vi var små. Vi pratade om spindelnät. Och vi pratade om varför vi stod på stolar och var rädda för spindeln som tagit sig in i klassrummet.

I alla insektsfall har insekterna räddats ut i det fria. Det var värre med den lilla skogsmus som hade letat sig in i min ryggsäck efter en utflykt med klassen i skogen. Men det är en helt annan historia. Och husflugor … i mitt eget hem söker jag hålla dem inomhus då vinterkylan kommer. Jag undrar alltid hur länge husflugan kan stanna och om vi får det att överleva vintern hos oss?

Publicerat i Frågekonsten, Pedagogik | 3 kommentarer

LÄRARTYCKET är sommarläsning för lärare

Kära lärartyckare. Det är fantastiskt att läsa alla inlägg. Det är värdefullt att få läsa. 

Publicerat i Lärartycket | Kommentarer inaktiverade för LÄRARTYCKET är sommarläsning för lärare