Anne-Marie Körling

Det är egentligen otroligt märkligt att lärare av idag, som ska verka för morgondagen, inte har redskap som hör ihop med idag och i morgon.

Jag är innerligt trött på att tala dokumentation och hur vi ska göra den, när den åtskiljs lärarens praktik i klassrummet, dvs, att dokumentera blir med papper och penna för att senare föra in i dator och sända digitalt. Elevernas arbeten kopieras istället för att fotograferas, hur enkelt som helst med en padda eller kamera.

Med redskap kan vi bättre använda vår lärartid, skaffa oss gemensamma underlag från våra lektioner vilket kan skapa fokus för samtalen om hur vi skapar undervisning. Vi kan enkelt spela in våra samtal med eleverna för att pedagogiskt lyssna till vad det är vi säger, hur vi gör det och undersöka hur eleven förstod, be en annan lärare titta och genom det inspelade utveckla undervisningen. Jag ser idel möjligheter för professionen. För läraryrkets utveckling.

En dator i varje lärares närhet, bärbar och med möjlighet att åskådliggöra för det språkliga utvecklandet på interaktiv whiteboard känns nästan löjligt att be om. Lärare har få, eller inga datorer, de datorer som finns är stationerade, och detta i en värld där intellekt och ungar är rörliga och där lärare ska följa lärandet och utmana lärandet.

Jag minns den stress jag kände att komma åt en dator, att stå och vänta på en annan lärare som var i färd med att skriva viktiga mail till väntade föräldrar, hur stressen kröp i mig att jag måste hinna. Jag saknade datorer i mitt klassrum för att kunna dokumentera bättre och närmare eleverna.

Det här gagnar inte skolan som möter ett samhälle som i övrigt är uppkopplat till nät och som förväntar sig dialog med skolan på samma villkor. Det är liksom inte trovärdigt att förklara för föräldrar att jag väntade på datortid och då jag fick en dator så höll inte nätet och … Det är inte trovärdigt. Men likafullt min vardag.

Jag har aldrig tänkt på datorerna som annat än självklara redskap. Nätet som kommunikationsarena som ställer större krav på allas våra förmågor att just kommunicera.

Jag är innerligt trött på den diskussion som handlar om antingen eller. Det är frånvänt. Det är också ett svek mot lärarkåren! Vi ska ge allt, ha allt. Också det vi vill behålla och ha kvar. Vi ska ha böcker, datorer, kartböcker, bibliotek, overheader, linjaler, pennor, ritpapper för att samtala, skriva, diskutera, argumentera, analysera, förstå och få verka i och med.

Det viktigaste för mig är att eleverna får tillgång till språk och att språket utvecklas hos alla elever. Nätet är en kommunikationsarena som eleverna måste få tillgång till, också i skolan, för att lära ur, med och genom samt utveckla kritiskt tänkande samt hur vi är som avsändare och mottagare.

Hur vi förstår, hur vi kan lära och hur vi kan dela.