Ser fram emot den här dagen.
En känsla jag gillar!
Ser fram emot den här dagen.
En känsla jag gillar!

Jag ställer mig ibland frågande till innehållen i hembreven. Ni får förlåta. Som förälder undrade jag ibland vad som ägde rum i skolan. Hembreven kan handla om att föräldrar måste prata med eleverna för att de stör, förstör och ställer till det. ”Det fungerar inte på musiken, ni måste tala med era barn därhemma!”
Jag önskar hembrev som inte innehåller dessa meningar. Inte för att jag inte vill att föräldrar ska veta och känna till utan för att det finns inget annat innehåll i hembreven än just vad som inte fungerar. Jag tycker att skolan, undervisningen ska synliggöras, gärna genom elevernas egna summeringar av exempelvis en lektion och att dessa synpunkter ska med i hembrevet.
Som förälder skapas det frågor kring det som sker i skolan. Ofta frågor som kanske inte berör alla men som väcker oro hos varje förälder. Barn får frågor om – Vad händer på musiken? Inte vad lär ni er där. Det är som om ansvaret om det som sker i musiken (bara ett exempel) handlar om att föräldrarna fostrar sina barn. Jag tror snarare att det handlar om att stötta eleverna och lärarens samspel just vid den lektionen. Och det är skolans roll. Jag tror inte att vi i första hand gör det till skolans uppgift. Vi skriver det till föräldrarna. Och så är det föräldrarnas sak.
Jag har hört föräldrar prata om skolan utifrån hembrev. Och jag har hört barn vara jättenöjda med exempelvis musiken men som genom hembrevet får andra frågor om musiken och stöket där än vad dessa barn kanske vill berätta. ”Jag lärde mig en jättefin sång – får jag sjunga den för dig?” handlar om detta innehåll. Men föräldrarna får möjlighet att ställa frågor – Hur är det på musiken, några som stökar där? Och fokuset går från undervisningens innehåll till det stök som eleven kanske inte upplevt. Och så väcks fråga på fråga – vem är det som stökar då, om det inte är du? Och barnet funderar och så kommer några namn upp.
Jag tänker att vi kan sända iväg information om vad vi gör i klassrummet. Jag tänker mig att vi berättar utifrån elevernas utvärderingar – vad har vi lärt oss idag? Och genom elevernas ord kan vi presentera skolans arbete, det inre. Och ge föräldrarna andra ingångar att fråga om skolan.
Då det gäller elever som behöver samtal med föräldrar och där skolan behöver hjälp och ledtrådar att skapa bättre möjligheter för eleven så ska ett samtal till. Naturligtvis. Men också innehållet i detta samtal måste diskuteras. Vad kan vi berätta om elevens lärande och lärande utveckling samt om fostran i skolan.
Jag tror vi skriver om fel innehåll i våra hembrev. Jag tror vi ska utveckla vår förmåga att stärka skolans innehåll genom att skriva om det. Lärandet är vårt uppdrag – hur låter vi föräldrarna veta något om det?
Lektionerna har präglats av samtal och diskussioner, såväl gemensamma som i par. Lektionerna har summerats och eleverna har fått reflektera kring sitt eget lärande. Prata gärna med ditt barn om vad, hur och varför de har lärt sig.
KÄLLA LGR 11 samt kursplanerna i olika ämnen.
Jag tycker också att vi kunde ge mer information om skolmaten. Minns att Sverige är en av de få länder i skolvärlden som serverar skolmat. Varför inte berätta om det och med ordentligt krydda av stolthet?
Och jag tänker – att vi är i en rätt-och felvärld i skolan. Eleverna lär sig snabbt att göra rätt, tänka hur läraren tänker och … kanske hämmas det taklösa lärandet genom detta. Ja, läs vidare hos Mats.
Jag läser skolhistoria. Jag läser Det pedagogiska Kulturarvet av Sven Hartman. Och jag läser om Fridtjuv Berg. Jag har alltid gillat honom. Han hade inga teorier i ryggen. Han hade elevernas bästa för ögonen. Han var pedagog.
Låt mig kort berätta om Fridtjuv Bergs pedagogiska tankar. Först måste vi sätta in honom i hans tid, hans livstid spänner över åren 1851-1916. Han började som lärare och slutade sitt yrkesliv som ordförande för lärarkåren. Frågor som Fridtjuv Berg strävade efter:
Jag brukat tänka på Fridtjuv Bergs gärningar, kraft och vilja. Hur lärare inifrån skolan kan ta sitt yrke på allvar och våga säga, tycka och tänka i relation till samhället och till det som sker i klassrummen.
Jag har min pappas skolbok att titta i. Min pappa hade nog en fantastisk lärare. Läraren gav min far världskartan och talade om världen som en plats att bli nyfiken i. Och så är det väl fortfarande. Vi har fått hela världen. Vi måste alltid vara nyfikna på den. Om och om igen.
Det är seminarier idag. Klämdagen till trots. Eller kanske bra att det är så. För om föräldrar har barn som har klämdagar så kan vi få möjlighet att ha barn på högskolan. Och idag hade vi några barn. Det gladde mig ofantligt. De kan ge oss möjligheter att tillsammans tänka lite som barn tänker.
Jag modellade några undervisningsidéer som lockar barn att leka med olika skiljetecken. Då jag stod inför alla så smög ett litet barn fram till tavlan och ritade av mig. – Det här är du! sa den lilla. Jag kände igen mig.
Ett barns starka gråt hörs genom huskroppen. Det ska vara gällt och högt, tänker jag. Barns gråt skär igenom väggar och in i människokroppar. Som för att säga – Jag finns! Och jag behöver hjälp, närhet och …
Jag lyfter mitt mörka kaffe till läpparna. Blickar ut över korsordets kringelikrokar, letar ord. Finner dem inte. Jag inser att jag delar det lilla barnets skrik. Det är förklaringen, orden, förståelsen, närheten och delaktigheten som gör att vi blir människor.
Jag kan inte orden i korsordet. Jag förstår inte språket. Jag kan inte utveckla meningar. Saknar ord.
Det är fantastiskt med våra lärarröster. Det är en känsla av ÄNTLIGEN. Jag känner igen mig i Peter Habbes text. Läraryrket handlar om att utvecklas i tiden, med eleverna och genom ämnena. Jag tänker alltid lärande fokus. Tack Peter. Hej HOPP!