Titanic sjönk för 100 år sedan. Estonia för 18. Båtar och fartyg färdas med människor över oändliga havsytor. Som om vi trodde oss som jättar, exklusiva herrar över element som vi förminskar i våra inre. Denna kraft som vatten är och den kraft som människans förmåga att ställa sig över och tro sig mäktigare är.
Jag minns när min mamma försvann i Estonia. Hur jag förundrades över hur mycket vy man skapade av havet. Som om vattnet och massorna, vindarna och krafterna kunde förvandlas till en utsikt och en färdsträcka mellan två länder. Jag minns hur jag tänkte att man ”gömmer” undan livbåtarna så att de nästan inte påminner om det faktiska. Jag minns att jag tittade på konstruktionen av fartyget och tänkte – om man ramlar av kan man aldrig någonsin själv klättra upp. Och med nya ögon såg jag på vattnet, vågorna, vindarna, krafterna. Vi vill inte böja oss för naturen. Vi vill inte det. Kanske är fartygens förlisningar, isberg och förlorade bogvisir också en maydaysignal om en slags livssituation. Vem är jag, vi, människan när naturen vinner över oss?
