Skoldebatten är det inte mycket bevänt med. Om man önskar förändring bör man också undersöka möjligheterna för den. Inte kräva den och basunera ut samma eviga litania om skolan som inte.
Så fungerar inte förändring. Det måste börja med goda exempel, något som lyfts fram för att visa vägen, ett ljus som kan lysa upp. Risken med skoldebatten är dessvärre att den släcker ljus, skapar uppgivenhet och avstånd. I värsta fall skam. Alltså det motsatta.
Många unga vänder skolan ryggen, ser inte den framtida arbetsplats och yrkesrollen där, och det ska skolan inte bära ansvaret för. Det är det eviga gnället kring vad skolan inte gör, allt misslyckande som skrivs om skolan, om de feta rubrikerna om skolan och dess förfall och eftersläpning av andra skolvärldar. Skolan blir som en papperskorg att dumpa misslyckanden på och i. Vem vill arbeta där då? Vem bär ansvaret om läraryrket?
Det tycks så mycket om skolan utifrån. Det sägs så lite om den inifrån. I det utvidgade kollegiet på nätet uttrycks det motsatta, det kraftfulla som skapar förändring och gemenskap. Jag hör ibland att man ringaktar det som kallas bloggar. Varför förstår jag inte. Det finns äntligen röster inifrån skolvärlden som generöst delar med sig av lärares tankar och om klassrumsarbete, vilka istället borde vara källor för det efterlängtade – att det finns en rörelse bland lärare, en sökande och undersökande kunskapstörst om hur att skapa undervisningar och lärande i en skola av idag.
Tänk om det en dag stod en bukett blommor på varje lärares bord och ett förlåt på en liten handskriven lapp. Tänk om det samtidigt kom ett litet brev som berättade att nu har så mycket sjösatts kring skolan och vi är nu nyfikna på hur det blev, hur ni lärare gör. Berätta för oss hur det blev? Hur mycket tid ni behöver för att ge gensvar? Berätta för oss om det fantastiska som sker kring elevernas lärande av idag? Vi är nyfikna! Berätta! Hur gör ni? Vad tänker ni?
Det vore att ansvara för debatten och dess verkningar.
