Anne-Marie Körling

Idag önskar jag mig en skriv-ande. Någon som blåser liv i några ord och tankar. Som viftar med några meningar i ett hörn och säger: Anne-Marie – vad sägs om det här? Vad tänker du om det här? Vad vill du säga om …

Jag sitter över mitt svarta kaffe och ser ut över min lilla värld. Tänker mest att jag ska dammsuga upp  dammråttor som leker tafatt med varandra då jag öppnar fönstret för att få in lite ny luft.

Jag har fått förmånen att vara med då högskolan anordnar ett symposium kring John Dewey. Jag ska tala helt kort om …

Lärare har kroknat en aning under läroplanens tyngd. Den har blivit en börda. Kanske blir den det då vi har anpassat oss till orden – att få en läroplan. Vi ser den kanske som ett uppdrag som verkligen tvingar oss lärare. Vi är rädda för att misslyckas och läser in alla ska och måsten utan att uppleva friheten att länka samman kursplaner med varandra, utveckla undervisningar och kliva in i uppdraget att bygga läroplan.

Om vi tittar i läroplanen och kursplanerna kan vi se att mycket av det som finns i den är sådant vi har gjort i skolan i alla tider. Om det är så att vi ser den som alldeles för ny och alldeles för långt ifrån oss kanske vi ska närma oss läroplanen med att med en härlig färgpenna gå igenom alla kursplaner och stryka över eller under det vi redan gör. För att själva lyfta oss in i styrdokumenten och skaffa större gemenskap med dem.

Vi ska heller inte bryta ned någonting i det som står – hellre omsätta och pröva, utveckla och sätta sprätt på orden – och kanske tillåta oss att misslyckas lite med undervisningar och inte vara rädda för att pröva nytt, ge luft åt yrkesutövandet för att komma åt kreativitet och utveckling i klassrummet. Vi ska också ge eleverna en större plats i medagerande och påverkan på det sker i klassrummet.

Vi kanske kan välja att inte se läroplanens som en pålagd börda – vi kanske kan se att det är vi som omsätter den, bygger den, aktiverar den och genomför den och det tillsammans med eleverna. Det passiva att få gör något med oss. Det är då vi finner luft i systemet som vi kan agera och börja göra. Då är vi aktörer. Som aktörer skapar vi undervisningar och genom dem utvecklar vi eleverna. Eleverna har också rätt att vara med och påverka, medverka och delta i samtal om innehåll, metoder och vägar att gå. Allt detta sker i klassrummet, mellan lärare och elever och någonting som kan kallas ett lärande objekt. Det är kring det vi ska samlas!

Det är så vi bygger läroplan! Hej Hopp!

Jag efterlyste en kurs i föräldrasamtal, samverkan och mötet mellan skola och hem då jag gick på Lärarhögskolan. Det fanns inget av detta i min lärarutbildning. Det fanns inga föräldrar överhuvudtaget. Det är märkligt att det är så. Mina blivande lärarkollegor och jag oroade oss över detta och tog saken i egna händer. Vi fick bjuda in en kunnig i området och fick en tretimmars föreläsning och en möjlighet att lyfta frågor av detta slag.

Att lära av andra, i en skola i New York:

Då vi besökte en skola i New York förra året kom vi dit oanmälda. Det bör noteras att oanmäld kommer man inte till en skola i New York. Man anmäler sig och sitt besök innan man kliver in i skolbyggnaden. Nåväl, nu stod vi där och togs för nyfikna föräldrar till en blivande skolplats för vårt barn, vi fick vänta på en person anställd för detta syfte, den att ta hand om föräldrar, tala med dem, ha tid med dem, informera dem, utbilda dem och hålla kontakt med dem. Kort sagt en person avsedd för att möta föräldrar.

Jag har skrivit om det här tidigare. Om detta med kontakt mellan hem och skola. Skollagen förtydligar samspelet mellan skola och hem, läroplanen beskriver detta och kravet är tydligt att samverkan kring barnets bästa ska äga rum, finnas, pågå och vara en del av skolans aktivitet. Men jag saknar ramar för det här.

Då jag lyssnade på denna skolanställda med speciellt uppdrag att ansvara för skolans föräldrakontakt kände jag en saknad och en möjlighet för svensk skolan framöver. Rektorer övermannas av föräldrar som vill, kräver, ska, vill veta och kanske är det många gånger samtal går överstyr och inte alls skapar gemenskap och delaktighet utan snarare avstånd, oro och misstro. Och det här skapar såväl rädsla som känsla av att inte räcka till, kunna eller orka. Föräldrakontakter som blir krävande och svåra har vi inte vana att handskas med. Föräldrar som månar om sina barn ställer egentligen en endaste fråga – den om sitt barns bästa. I all kommunikation med föräldrar måste den frågan besvaras och beaktas. Den finns där som en oställd fråga men måste besvaras sakligt och korrekt med barnets bästa i fokus. Jag skulle vilja säga att skolan ska tala om barnets lärande och utbilda sig i att bättre förklara förtjänster som eleverna gör, dokumentera sakligt och i relation till styrdokument, och få utbildas i att vara i professionen då samtal förs, också de svåra och de besvärliga. Att genom professionen verka i professionen. Skolans uppdrag handlar om elevens lärande. Om detta ska vi utveckla våra samtal som lärare. Ja, det är svåra saker att samtala med föräldrar. Nödvändigt också. Och givande och nära.

Jag tänker på ramverket. Det som inte är tydligt alls. Ta de här småsamtalen som sker i tid och otid. En lärare som kommer i korridoren på väg till sin första lektion kan mötas av en förälder som ”bara vill ha några ord” och så blir det. Läraren ger föräldern möjlighet att berätta, kanske sker det i korridoren, kanske sker det inne i klassrummet, någon minut innan eleverna börjar sin skoldag. Samtalet kan vara av olika slag, och behövligt, men ramverket finns inte. För mig kommer undervisningen och skoldagen i första rummet. Tider för samtal måste finnas och former för hur man utför dessa. Korridorer är korridorer och läraren är oförberedd och kanske inte kan svara upp på det som krävs, kanske inte ens kan lyssna ordentligt, och kan heller inte notera eller anteckna, väl i klassrummet ska eleverna in. Risken är stor att förälderns viktiga meddelande, samtal, påpekande skapar oro, rädsla och hindrar läraren från att göra undervisning. Något kommer in som inte kan åtgärdas.

Nu menar jag absolut inte att föräldrarna inte ska få säga sitt eller få uttrycka sin åsikt eller mening men om det ska bli kommunikation så måste möjligheterna ges för just det. För att skydda föräldrar, elever och lärare. Det finns så mycket att lära och utveckla, förstå och härbärgera då det gäller kontakter med föräldrar. De är sina barn närmast. Och vi måste mötas så att vi visar att vi förstår det. Men hur? När? Var?

Frågor som kan ställas och problematiseras: Detta med hem och skola, samverkan och kontakt. Vad skriver man i hembrev? Vilken tid är man tillgänglig som lärare? Hur handlar skolan vid svårigheter? Vem handleder lärare som inte vet hur man gör? Hur presenteras skolan i hemmet om skolan alltid talar om elevens brister och inte förtjänster? Hur förstår föräldrarna skolan om det vid utvecklingssamtalet kommer fram att läraren i engelska inte har något att säga om förälderns barn, utan att allt är ok? Hur ser mötesplatsen ut för föräldrar och lärare? Vad händer med föräldrars oro om lärarkåren inte lyssnar? Vad händer med en lärare som misstänker att föräldrarna inte längre gillar undervisningen eller läraren? Hur farligt är det att få en anmälan till Skolinspektionen? Vad innebär det att bli granskad? Är det så farligt? Hur mycket kan vi lära av samverkan? Får föräldrarna behålla sin bild av sitt barn och få det kompletterat med skolans bild av samma barn? Hur talar skolan om elevens lärande? Hur förstår föräldrarna det skolan upplyser om? Vad är det som inte sägs? Varför sägs det inte? Vad gör man som förälder om skolan uppträder osäkert och blir rädd för föräldern? Hur förstår läraren sitt uppdrag och sin profession så att föräldrar upplever att de möter en lärare? Hur kan lärare finna gemenskap med uppdraget i läroplanen och innehållet i kursplanerna? Hur stöttas nya lärare i föräldrakontakter? Vad vet föräldrar om sina rättigheter och skyldigheter? Hur talar vi om skolan med föräldrar? Vad är skola av idag? Vad är en lärare av idag? Vad vet föräldrar?

Jag kommer fortsätta att fundera kring det här. Tanken på en person med djup kunskap om skolan, styrdokumenten, samtalsmetodik och pedagogisk förståelse för hur vi kan bygga upp fungerande relationer mellan skola och hem känns ibland som en lösning och en möjlighet.

– Låt oss prata med en lärare, sa den med föräldrakontaktansvar vid skolan i New York. Låt oss höra hur läraren undervisar.

Och det är väl just detta. Skolans tydlighet om lärarens uppdrag. Den att undervisa. Den konst som lärare måste få utveckla ihop med eleverna. Bara där kan skolan skapa trygghet. Och om den ska vi berätta! Om innehållet!