Vi kan börja från ett annat perspektiv. Ur elevens. Ur det som händer i klassrummet. Ur lärarens kunskaper (ja, inte brister) och vi kan utveckla relationen till det som händer i ett klassrum. Vi kan träna oss i tillit; att professionen lärare vill, kan och vågar utveckla sin undervisning, känner ansvar och omsorg om den, får tala om den, undersöka den och sätta ord på det som läraren kan, vill och vågar.
Det är elever i dagens skola.
Skollyftet har vi, lärarlyftet har vi, rektorslyftet har vi och snart har vi elevlyftet. Det oroar mig att vi ställer diagnoser på elever istället för verksamheten, undervisningen och skolan. Om vi vill lyfta skolan måste vi se till att lyfta också de som har skolplikt och låta skolan bli deras redan idag.
Kärnan i det vi gör i skolan. Diskutera pedagogiken!
Ge eleverna en del fakta, ungefär som en gåta; ex leta efter en person och ge en liten hint om yrke och någon andra detaljer (jag fick uppdraget att söka på svensk skådespelare, 80 år gammal, troligen rödhårig, inga allvarliga roller mer roliga), eller ge en plats eller ett ting, som ni gåtfullt berättar om … låt sedan eleverna söka på nätet och låt eleverna berätta om hur de går tillväga för att få svar på sina frågor och för att få svar på det du undrat.
Jag tror vi kan få en hel del uppslag till nya lektioner om vi håller frågorna levande och undersöker vad som händer då man söker på nätet.
Lektionen är en möjlighet till gemensamt funderande och undersökande. Jag tror inte på att läraren sitter inne med något svar utan mer att läraren håller frågan levande, hur gör vi? Vad händer? Hur förstod du? Vilka svårigheter mötte du? Hur lärde du dig? Vad lärde du dig? Självklart ska läraren också göra det eleverna gör.
Så mycket värme kan jag skriva till dessa två ord. Så många ytterligare meningar kan jag uttrycka. Om jag läser det någon annan skriver, som här Johannas september, kan jag skapa några egna ord som jag vill lägga till. Jag kan också lägga till mina känslor, min värme och mina vårblommor. Jag kan lägga till. Alltid!
Sommartiden börjar i våren och slutar i hösten! Så kan man tänja på sommarbegreppet.
Jag är uppväxt med att lära om grammatikens imperfekt. Spännande att ordet betyder något som inte har fullbordats. Därför behövs en bättre beskrivning av det dåtida. Det har verkligen ägt rum i dåtid. Därför preterium. Det förflutna. Dock tänker jag att det förflutna kan sätta sprätt på föreställningar och drömmar, tvättas rent på det faktiska och ibland få guldkanter, andra gånger kläs i sorgeflor.
