Jag planerade att ge ett lätt och mycket språkutvecklande undervisningsförslag för morgondagen … men jag hamnade i kakbak och matlagning. Jag har aldrig riktigt vilat en söndagkväll. En lärares arbete börjar på söndagen.
På måndagarna började jag aldrig något nytt. Eleverna behövde träffas på måndagarna och jag fortsatte med det vi avslutat veckan med. På tisdagarna påbörjade jag det nya undervisningarna och det nya innehållet.
Dop, begravningar och bröllop! I kyrkans rum hamnar vi oavsett vi är troende eller inte. Igår var jag på dop. Prästen fick instruera hur man slår upp en psalm, när man ställer sig upp, vad man säger och när man gör ritualerna. Och barnet fick sitt namn.
Jag minns en begravning där jag bland många, många unga människor deltog i en avskedscermoni av en ung människa. Den vilsenhet som rådde bland de som deltog var stor. Jag kände hur man närmade sig mig då jag ledigt slog i psalmboken, då jag reste mig i kyrkbänken. Unga pojkhuvuden med sorg lutade sig mot den kunskap jag hade. Jag kunde tydligt visa hur man läste psalmens nummer och var psalmen gick att läsa och sjunga.
Jag minns prästens vackra ord då en ung människas mobil ringde i det tysta kyrkrummet och då alla höll andan för att mobilen skulle inte ringa in här och nu:
– Livet ringer in till oss, och vi ska låta livet göra det!
Jag tänker att kunskapen om hur vi gör då vi är där i kyrkan eller vid cermonier är en del av att kunna delta vid dop, bröllop och begravningar. Den vilsenhet som jag kan se och den vilja att fullt ut delta för att göra det man ska för dem som är där gör mig ibland fundersam.
Kanske vi ska utbilda i begravningar, dop och bröllop. Mer specifikt. Hur gör man då man är med vid cermonier oavsett var de äger rum och oavsett vilken religion?
Jag sitter där jag sitter. Jag skriver där jag skriver. Jag bor där jag bor. Jag har en plats som jag fyller upp oavsett om man önskar det eller inte. Här fyller jag på med tankar och språk. Min lokala plats i världen. Jag har min volym och mina kvadratmetrar. En matematik som inte går att förändra.
Det kommer ibland mejl till mig om en trötthet jag önskar råda bot på. Den där lärartröttheten som inte alls handlar om klassrumsarbetet, inte heller det som handlar om eleverna, inte heller det som handlar om lektionernas planering. Nej, de handlar om den där tröttheten över de eviga diskussionerna, det låga taket, Jante-åsikterna och den inre smittan av du ska inte tro att du är något.
Jag skulle så gärna vilja lägga en arm om läraren och säga högt och ljudligt – DU ÄR NÅGOT OERHÖRT VIKTIGT – DU ÄR LÄRARE och som sådan betyder du så oändligt mycket mer för eleverna än du någonsin anar och förstår. Sträck på lärarryggen och se eleverna. Ge aldrig någonsin upp. Aldrig någonsin.
Min kaffekopp är blå. Varje klunk svartkaffe får mig att vakna. Svarta rubriker i tidningen lovar blåväder. Himlen utanför vinkar med hopp!
–
– Nej, man läser liksom inte det som forskarna säger om skolan, berättade någon jag pratade med. Det är stort nog att relatera till styrdokumenten, bära dem med sig kan provocera!
Jag har ingen förståelse för att inte styrdokumenten är en del av lärarens bagage, att vi ständigt relaterar till styrdokumenten – dvs läroplanen och kursplanerna. Jag menar därmed inte att vi ska bli fyrkantiga utan att genom styrdokumenten skapa gemenskap och utveckla de HUR som lärare kan, vill och vågar utveckla i klassrummen tillsammans med eleverna.
Och forskningen då? Jag menar att skolan ska läsa avhandlingar och gärna kollektivt. Om vi läser rapporter så kan vi utveckla en gemensam tankegrund. Det betyder att skolan under en tid väljer att studera den egna verksamheten utifrån vad som skrivs om lärande och utveckling. Vi skulle kunna läsa en rapport i arbetslagen och sedan lyfta fram det vi tycker oss se i vår vardag, eller undersöka vad som händer i kontakten med eleverna om vi antar ett annat förhållningssätt. Det skulle kunna bidra till diskussioner och inre lärande bland lärare.
