Anne-Marie Körling

Jag läser DN. Jag läser om möjliga odlingsplatser. De på höjden. De på platser över alla andra platser. En liten plats att odla på. Att kreativisera gråa miljöer. Jag hade förmånen att besöka en sådan plats i New York. Den kallades Highline. Folk vallfärdade dit. Där på en höjd fanns gräs, blommor, buskar, växter och de gav människor leende känslor, dofter och samhörighet. Man slog sig ned bland det gröna. Stannade upp ett tag.

Jag tänker på det som finns i artrikedomen och som människor sätter ord på, för att behålla sin upplevelse, för att bevara och förklara vad blomman, växten gör och betyder för oss alla.

Jag tänker på kraften i handlingen att komma med en doftrik blombukett och skänka både ord och fysiska blommor till någon man håller kär och av. Jag tänker också på den gest av kärlek, att lägga en blomma eller blommor på en kista, den sista åtbörden av till den som fanns. Jag tog nyss avsked av en kär nära. Blomstren på kistan var en påminnelse om det cirkulära, om hur vi ska återgå till något, men också till de efterlevande att kärleken syntes i den blomma vi lagt dit med omsorg och vårt farväl.

Med ett rikt språk kan människorna beskriva saker och ting, känslorna får ord och möjligheterna för samtal och innehåll skapas. Barn får språk genom sagorna, alfabetet från förr handlade om blommor. Elsa Beskow skrev om det. Hon hängav sig åt blomsterspråk för att skapa växtmöjligheter för barn och unga, berika deras ordförråd. Majas alfabet är ett annat exempel.

Också barnet har vi ibland skrivit om som en planta, en växt. Kanske för att påminna oss om att det som växer behöver skötsel, vård och näring. Kanske för att vi är så nära vår jord och hämtar liknelser från den. De första krokusarna sänder hopp till människan. När våren kommer är det med växterna, de knoppande blommorna, de gröna vi ser och förklarar. Vi kan förundras över att de ständigt kommer tillbaka. Att de finns där i den frusna jorden, dolda men levande, för att med en sådan kraft ta sig igenom mörkret för att nå solen.

Också sångerna blomsterberikar vi. Vi sjunger ”Med en enkel tulipan” när vi gratulerar varandra. Om så med ett litet ord och med något så enkelt som en tulipan träder vi fram till den som firar sin dag. Jag tänker att vi en gång har plockat ur våra egna trädgårdar, eller längs dikesrenen,  en blomma, för att visa att vi vill ge också då vi inte själva äger något.

Namn är fyllda av blommor; Fröding, Blomstermåla, Viola och Rosa. Rosa som dansar på bal i Evert Taubes visa. För att tala eller sjunga om den artrikedom som lyfts fram i Evert Taubes Änglamark. Allt är språk med blommor i. Jag har förmånen att nynna till Evert Taube. I duschen sjunger jag högt och ljudligt. Jag får både musik, ord och kunskap att bli levande genom att sjunga med. Mandelblom är ett sådant doftrikt ord.

Jag längtar ut till ängarna för att dra ett djupt, djupt andetag. Så mycket rikare blir ängen när jag i mitt språk och i min medvetenhet kan skilja en blomma från en annan. Jag vet också att jag kommer sakna blommor som försvinner, blommor som vissnar, ord som dör bort. Sörja det vi förklarar som ogräs. Maskrosen lyser gul.

Jag har mitt språk. Jag har många, många att tacka för det. Min pappa som skorrade fram alfabetet, ljudet och tonerna. Min mamma som älskade att härleda ord. Min morfar som var domare och vägde varje ord på våg. Min mormor som lyssnade noga, noga på det jag försökte säga. Jag tackar författare för att jag fått låna ord jag själv inte kände till och med plötslig exakthet kom att beskriva min livssituation, ofta med metaforer som vecklade ut sig i en slags långsamhet, vilket gav näring åt mitt inre, fick mig att grubbla och utveckla innebörden och som kom att bli till en förklarande styrka inom mig.

Jag är mitt språk. Här är min plats på jorden. Den oro för mitt sätt att uttrycka mig på stannar utanför den här platsen. Som Tranströmer skrev i en dikt: ”Utanför storm, här innanför stillhet”.