I den bästa av framtidsvärldar

Detta är det första inlägget i Framtidsstafetten, en bloggstafett om framtidens samhällsutmaningar. Nästa inlägg skrivs av Christina Gatorp på Another Cyborgmanifesto. Stafetten är initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly.

I den bästa av framtidsvärldar.

Om jag får tänka framåt, ja låt oss säga en tjugo, trettio år från nu, så hoppas jag att demokratin är bevarad och de fria orden lyckligt fria, att vi människor når varandra genom våra intressen och våra frågor.

Nätet kan göra oss till kosmopoliter och som kosmopoliter kommer vi att skola varandra och vi kommer att behöva skola oss i kosmopolitens syn på människan och världen. Vi möts i frågor som engagerar, vi fortbildar varandra, vi delar med oss generöst för att vi är människor på ett och samma klot. Nätet ger oss möjligheterna att gränslöst utveckla kommunikationen mellan oss. Vi blir på detta vis också närmare varandra. Ett du och jag kan utvecklas genom kontakterna. Vi skapas och vi möts. I den bästa av världar. Skolan har en mycket viktig roll. Den om skrivkonsten, den om källkritiken, den om med-mänsklighet, den om att vara människa bland människor.

Skolan har därför tagit den kosmopolitiska nätmänniskan på allvar och utbildar i ordens kraft och innehåll, i hur man sänder och mottager flöden av information, hur man tolkar och förstår, hur man kritisk granskar, hur man sakligt undersöker, hur man möter människor på den fysiska platsen, hur man själv är människa bland människor. Skolan är en verklig plats för detta. Skolorna har fördjupat sin kompetens i att undervisa om källkritik och många språk, hur att använda medier för att få sin röst hörd och samtidigt lyssna på andra med samma yttrandefrihet. Läsförståelse, bildanalys och skriftspråk är dagliga undervisningsområden. Universiteten låter alla följa föreläsningar och utbilda sig i tiden. Ingen behöver stå utanför och tillgångarna är öppna för alla. Skolan har möjliggjort detta.

Nätet är en plats där vi möts i frågorna. Men detta gör också något med det liv man lever på den plats där man är. Om jag är en kosmopolit på nätet är jag också en verklig människa. Jag är på samma gång en lokal individ, verksam på den plats jag befinner mig på. Jag har en lokal sida. Att värna den utan att sätta gränser mot yttervärlden blir en stor fråga. Att förena det kosmopolitiska med det lokala utmanar och ställer krav och ansvar på hur jag ser min omvärld i stort som i smått. Den virtuella identiteten förenas med den verkliga.

Som lokal aktör och på en plats att leva betyder att mötesplatserna kommer att utvecklas också i verkligheten. Offentliga miljöer som skola och bibliotek kommer att få nya utmaningar och nya uppdrag av sina brukare. Vi vill mötas mer och kring frågor som vi kanske börjat ställa på nätet. Vi vill se varandra i verkligheten och höra våra röster också där. Berättandet kommer att åter få en stor betydelse. Arbetet runt specifika idéer kommer att växa och ersätta bundenheten vid ideologier. Därför kommer vi i framtiden att gå från olika mötesplatser till nya. Vi orienterar oss utifrån våra intressen och möts över gränserna.

Närheten till det verkliga kommer bli påtagligt nödvändig. Jag tror inte på skolans, bibliotekens, biografernas och teatrarnas död, tvärtom. Jag tror att nytt liv kommer befolka dessa platser. Vi vill och kommer att vilja mötas mer. Också handfasta redskap som penna, papper, bok kommer få ett nytt värde. Det finns en befrielse i begränsningen att en text i en bok har ett slut och att pärmarna är permanenta.

I framtiden är jag den gamla tanten som fortfarande är aktiv. Min ålder har förlorat betydelse. Jag kan delta i nätvärlden utan hinder. Där är jag en del av diskussionen och där är mina ord innehållet. Jag är där frågorna är. Då är jag den där gamla tanten som inte behöver begränsas och ensambli. Förmodligen twittrar jag privat, kollegialt och globalt för åldern har förlorat betydelse i det sociala nätverk jag ingår i. Åldern är inget alls. Jag är fortfarande utbildningsbar och i dialog med omvärlden. Jag är inte längre i en ålder. Jag är i en diskussion. Jag är med.

Och i samma stund jag beskriver min framtida delaktighet inser jag att vi alltid måste kämpa för att det inte blir ett fåtal som är med utan att utbildningarna och möjligheterna breddas och omsluter människor och att framtiden är allas. Inte några få förunnat. Att en skola för alla lever upp till sina ord redan idag.

 

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/framtidsstafetten.

Publicerat i Värdegrunden, Visionerna | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Berör det vidare!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Berör det vidare!

Medpromenerarsamtal

Helena von Schantz ska göra det med sina elever. Jag skulle vilja göra det med min chef. Jag önskar att jag fått göra det i skolan: Promenera med frågorna!

Jag önskar att jag fick gå mitt medarbetarsamtal. Ut på en skogsslinga med min chef, en fikatermos och en ostmacka i en ryggsäck, och på ett lämpligt ställe sitta på en sten och blicka ut över en myrstack, eller en liten skogssjö, eller under två  jättehöga tallar fortsätta att diskutera hur jag arbetar, vad jag vill med mitt arbete och då jag måste berätta om de svårigheter jag har eller det jag måste utveckla för att jag så kan jag dra två djupa andetag och blicka ut mot horisonten och … berätta något om det som tynger. När kaffet är slut reser vi oss upp och går de sista sex kilometrarna tillbaka till inomhuset och fortsätter verksamheterna.

Att göra walk-and-talk fick jag uppleva under en utbildning i Storbrittanien. Man tar med sig de pedagogiska frågeställningarna ut och går och grubblar på dem tillsammans med en eller två andra pedagoger. Kroppen rör på sig. Intellektet också. Och gemenskapen växer i takt med promenaden. Jättespännande var det!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Medpromenerarsamtal

Vanliga ovanliga människor. Vem är vi i varandras ögon? Hur mycket ser jag mig själv i blicken som följer mig och gör mig lycklig eller olycklig över att vara just jag i världen? Hur ser vi på varandra? Hur möter vi upp? Vad gör mig till mig i dig? Vem är du hos mig?

Varje människa är sin berättelse. Kanske vi kan börja sätta frågetecken istället för utropstecken när vi antar och bestämmer oss för vem vi är för varandra. Barn är barn och de blir till varje dag i våra sällskap. Men också vi vuxna kan växa bland vuxna. Vi måste ge luft och utrymme åt det som är just jag och du och vi.

Det här må vara ett sorgset inlägg. En slags vision om något väldigt svårt.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

För mina pedagogiska lyckotårar vidare

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Utsatta elevers lärande

Läser i DN debatt idag om Barns Rättigheter. Barn som är utsatta upplever att de är utlämnade och rättslösa. Jag tänker på skolans roll för vad vi kommunicerar och hur skolan kan verka för en modell att delta och ingå:

Skolan ska tala lärande med eleverna. Med alla elever. De elever som på ett eller annat sätt utmärker sig för att de har ett mycket tungt bagage med sig in i klassrummen ska få sitt lärande uppmärksammat. Det betyder att lärare och vuxna ska uppmärksamma det som är lärande i den lärmiljö eleven befinner sig i. Istället får barn som har det bekymmersamt ofta möta fostran och bristsyn. Det gagnar inte barnen alls.

I skolan bör eleven – så långt det är möjligt – utmanas för sin egen skull och få sitt lärande mycket nära beskrivet. Skolan är en unik plats för varje individs möjlighet att utvecklas själv men då måste omvärlden visa att detta äger rum. Barn har drömmar som vi bör förvalta som våra uppdrag, önskan om att bli något ska vi ta på allvar. Skolan har alltid erbjudit möjligheter till klassresor och det bör vara så idag också. Jag undrar om det är möjligt?

Eller ser vi till elevernas uppförande och vill fostra först utan att ge barn och ungdomar ett innehåll som både möjliggör omsorg och fostran? Svensk skola har hamnat i en fostranskultur som gör det svårt för elever att anpassa sig, deras egna röster försvinner. Jag menar att skolan ska tala mycket och ofta om det som skolan har till uppdrag att tala om – och det är lärandet. I lärandet kan lärare och elever mötas. Läraren måste ha bestämt sig för att dra ett streck över de etiketter som elever ständigt måste bära och visa ett tydligt professionellt anslag att lärandet är i fokus, inte fostran. Lärare måste börja med undervisningens möjligheter för varje barn. Det betyder att vi också möjliggör elevens rätt till insyn och gemenskap med det vi lärare gör, våra bedömningar måste vara öppna och insynsmöjliga och i nära samspel med elevernas möjlighet att påverka och delta. De elever som kämpar med skolan får ofta höra att de varit duktiga för att de suttit stilla och varit tysta under lektioner. Ingenstans står det att detta lärande och anpassning ska fokuseras. Inte ett ord om vad eleven i så fall lärt sig under lektionen, och vad som fick eleven att vara koncentrerad och vad detta gav.

Vi lärare har också en unik möjlighet att erbjuda eleverna en fristad, en egen plats, en unik möjlighet att studera och den ska vi tillsammans värna. Ibland kan det betyda att vi fokuserar på något gemensamt i skolan, i klassrummet och tillsammans med eleven. Se här – detta lärde du dig i dag? Detta såg jag av ditt lärande idag? Berätta vad du upplevt av lärande idag? Det är att värna såväl barnets rätt idag och möjliggöra för den framtid som kan handla om nästa dag, och nästa dag, och nästa dag. Barn har naturligtvis rätt att påverka och medverka i allt det som rör dem. I skolans fall handlar det om det egna lärandet. Och om det ska eleven få tala, utveckla, tänka och varje dag erbjudas en ny möjlighet att lära.

Må skolan vara generös, tolerant och följande.

Publicerat i Barns rättigheter, Barns sorg är randig | 1 kommentar

Många – en tanke från ett litet barn

– Många är inte här, sa ett mycket litet barn.

– Monica är inte här, sa en mycket fundersam mamma.

– Många är inte här, sa ett mycket litet barn. Mamman var tyst en lång stund.

– Du menar många som många människor … många människor är inte här….?

– Många är inte här, sa barnet och tittade sig omkring. Det var ödsligt där vi vandrade fram. Jag gillade samtalet.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Många – en tanke från ett litet barn