Detta är det första inlägget i Framtidsstafetten, en bloggstafett om framtidens samhällsutmaningar. Nästa inlägg skrivs av Christina Gatorp på Another Cyborgmanifesto. Stafetten är initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly.
I den bästa av framtidsvärldar.
Om jag får tänka framåt, ja låt oss säga en tjugo, trettio år från nu, så hoppas jag att demokratin är bevarad och de fria orden lyckligt fria, att vi människor når varandra genom våra intressen och våra frågor.
Nätet kan göra oss till kosmopoliter och som kosmopoliter kommer vi att skola varandra och vi kommer att behöva skola oss i kosmopolitens syn på människan och världen. Vi möts i frågor som engagerar, vi fortbildar varandra, vi delar med oss generöst för att vi är människor på ett och samma klot. Nätet ger oss möjligheterna att gränslöst utveckla kommunikationen mellan oss. Vi blir på detta vis också närmare varandra. Ett du och jag kan utvecklas genom kontakterna. Vi skapas och vi möts. I den bästa av världar. Skolan har en mycket viktig roll. Den om skrivkonsten, den om källkritiken, den om med-mänsklighet, den om att vara människa bland människor.
Skolan har därför tagit den kosmopolitiska nätmänniskan på allvar och utbildar i ordens kraft och innehåll, i hur man sänder och mottager flöden av information, hur man tolkar och förstår, hur man kritisk granskar, hur man sakligt undersöker, hur man möter människor på den fysiska platsen, hur man själv är människa bland människor. Skolan är en verklig plats för detta. Skolorna har fördjupat sin kompetens i att undervisa om källkritik och många språk, hur att använda medier för att få sin röst hörd och samtidigt lyssna på andra med samma yttrandefrihet. Läsförståelse, bildanalys och skriftspråk är dagliga undervisningsområden. Universiteten låter alla följa föreläsningar och utbilda sig i tiden. Ingen behöver stå utanför och tillgångarna är öppna för alla. Skolan har möjliggjort detta.
Nätet är en plats där vi möts i frågorna. Men detta gör också något med det liv man lever på den plats där man är. Om jag är en kosmopolit på nätet är jag också en verklig människa. Jag är på samma gång en lokal individ, verksam på den plats jag befinner mig på. Jag har en lokal sida. Att värna den utan att sätta gränser mot yttervärlden blir en stor fråga. Att förena det kosmopolitiska med det lokala utmanar och ställer krav och ansvar på hur jag ser min omvärld i stort som i smått. Den virtuella identiteten förenas med den verkliga.
Som lokal aktör och på en plats att leva betyder att mötesplatserna kommer att utvecklas också i verkligheten. Offentliga miljöer som skola och bibliotek kommer att få nya utmaningar och nya uppdrag av sina brukare. Vi vill mötas mer och kring frågor som vi kanske börjat ställa på nätet. Vi vill se varandra i verkligheten och höra våra röster också där. Berättandet kommer att åter få en stor betydelse. Arbetet runt specifika idéer kommer att växa och ersätta bundenheten vid ideologier. Därför kommer vi i framtiden att gå från olika mötesplatser till nya. Vi orienterar oss utifrån våra intressen och möts över gränserna.
Närheten till det verkliga kommer bli påtagligt nödvändig. Jag tror inte på skolans, bibliotekens, biografernas och teatrarnas död, tvärtom. Jag tror att nytt liv kommer befolka dessa platser. Vi vill och kommer att vilja mötas mer. Också handfasta redskap som penna, papper, bok kommer få ett nytt värde. Det finns en befrielse i begränsningen att en text i en bok har ett slut och att pärmarna är permanenta.
I framtiden är jag den gamla tanten som fortfarande är aktiv. Min ålder har förlorat betydelse. Jag kan delta i nätvärlden utan hinder. Där är jag en del av diskussionen och där är mina ord innehållet. Jag är där frågorna är. Då är jag den där gamla tanten som inte behöver begränsas och ensambli. Förmodligen twittrar jag privat, kollegialt och globalt för åldern har förlorat betydelse i det sociala nätverk jag ingår i. Åldern är inget alls. Jag är fortfarande utbildningsbar och i dialog med omvärlden. Jag är inte längre i en ålder. Jag är i en diskussion. Jag är med.
Och i samma stund jag beskriver min framtida delaktighet inser jag att vi alltid måste kämpa för att det inte blir ett fåtal som är med utan att utbildningarna och möjligheterna breddas och omsluter människor och att framtiden är allas. Inte några få förunnat. Att en skola för alla lever upp till sina ord redan idag.
Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/
framtidsstafetten .
