Anne-Marie Körling

Ljudnivån ligger på våningsplanet. Innanför är så högljutt nu så ljuden från andra inte längre hörs. Jag ser ut mot horisonten. Mörkret klampar över ljuset. Denna gång hördes det för någon skrek – Nu är det mörkt igen!

Som barn var jag ute i det fria från tidig morgon till sena eftermiddagen. Det bara var så. Man fick inte vara inomhus. Man fick vara ute. Efter frukost fick man helt enkelt klä på sig sina kläder och hej-hopp så fick man gå ut. Det hörde till. Ungefär klockan nio på lördagarna var man ute. Stod i klungor med andra utslängda barn. Sedan började äventyren. De fanns överallt. På vintern åkte vi pulkor, eller papperskartonger, plastpåsar eller vad som helst och tävlade om att hamna längst in i buskarna … och så  vid halv tolv var det lunch och alla försvann in. Det var pannkakor eller gröt, falukorv och potatismos och sedan ut igen tills någon ropade in till middag. När man blev större fick man själv hålla ordning på tiderna. Och man höll tiderna för de utgjorde en gräns. Sedan slevade man i sig maten medan munnarna gick om allt det man hade gjort. Jag tjatade om att få gå ut efter maten … och ibland fick jag det. Brorsan hängde med. Klockan åtta sov man stock. Så var det med barndomen. Den var så barnnära att den tog musten av en.

Jag var vaken i natt. Huset talade till mig. Golv och parkett med sina plötsliga knäpp under osynliga fötter. Småbarnsgråten kilade in under dörrposten. Och några sena klippediklapp från hemkommarskor tonade bort i trapphuset. Det slog i fönstret då vinden knackade på. Jag satt tyst och tittade ut mot horisonten. Ljudlöst klev ljuset över kanten.

Jag läser facebooksuppdateringarna. Jag följer mina vänner. Och så avtrycker jag med ett gilla liksom för att berätta att jag har sett, läst och följt. Ibland stannar saker och ting kvar. – Va, vad står det här egentligen? Hur mår hon/han? Vad är det för undertexter?

Och visst blir vi till i sociala medier. Visst märks vi där vi är. Och visst får vi finnas också för oss själva. För en uppdatering kan också vara en väg till att uppdatera sig, ta sig på allvar och faktiskt ge iväg något innerligt viktigt. Söka tröst tänker jag. Söka en famn av ord.

Någon bad igår om förlåtelse för att orden i den tidigare uppdateringen var för sökande efter oss andra. Jag tänker istället att det är gott att behovet kommer fram och att man kan räcka ut en hand över statusarnas guldkant och vara människa. För det är det vi vill vara och det är kanske det vi vill möta. Både i oss själva och i andra. Människan!