Anne-Marie Körling

Jag besökte ett lite café. Ja snarare teplats i Edingburgh. Där arbetade två unga män. De var så trogna sina uppdrag, talade varmt om te, dukade korrekt med vackert porslin och avvek aldrig från det ansvar de hade för att vi skulle få en riktig upplevelse där vi satt. Jag tänkte då på läraryrket. Inte ska vi prata ned det vi gör, nej vi ska föra upp det vi gör. Hela tiden värna om det inre arbetet i skolan. Det är det enda sättet vi kan göra för att få ett annat ljus över det vi gör. Jag drack mitt te med varm respekt över de här killarnas idé och tänkte att innehållet är te men med deras berättelser, deras möblering och deras omsorg så blir det så mycket mer.

Luckan är på glänt. Jag fusktittade igår. Det var en vaktmästare i luckan. Han hade fått i uppdrag att hitta rektorns tomtedräkt. Rektorn på skolan ville vara ute i god tid. Rektorer är sådana. Men ack sådant besvär. Istället för tomtedräkten hade någon förväxlat julutstyrseln med påsken och hittat en gammal påskskrud som rektorn hade lekt tupp i förra påsken. – Men va sjutton, skrek vaktmästaren och lubbade upp till rektorns rum. Vad rektorn svarade det får vi veta i lucka 2.

Tipp tapp tipp tapp …

Författarens (?) eftertankar till detta inlägg: Alltså om jag gluttar lite innan i luckorna så är det som det är. Jag har lucknyfikenhetsöppnat alla luckor sedan jag var barn. Det får sina konsekvenser. Ikväll tjuvkikar jag nog på det jag ska skriva imorgon. Så är det med nyfikna människor.

Jag firar den. Det är ljuset. Jag älskar mörkret och firar ljuset. Det är advent. Jag funderar över kalendrar. Min går på från dag ett till dag 24. Och julen byggs upp. Jag vet ärligt inte hur jag ska hinna. För så säger vi om stressen. Vi ska inte hinna. Vi hinner inte. Men så sitter vi där och firar den tjugofjärde.

Vindarna tjuter runt husknuten, byter språk där gatan svänger. Jag är inomhus. Lyssnar efter mojnandet då vinden tar ny fart och försvinner in bland träd och buskar, skakar om dem ordentligt, för att sedan ta sig fram över det ödsliga torget och mot affärsbyggnaderna. Det är storm precis här och nu. En ny vind jagar den som nyss passerat.

Det är mycket svåra ord som Tomas Tranströmer uppmanar till:

Uppdrag! Att vara där man är!

Jag försöker och försöker. Men minnet spelar egna konststycken och framtiden vill jag se genast. Jag försöker vara där jag är. Allt börjar ju precis nu. Ha en vacker lördag vänner!

Anne-Marie

Jag får många frågor om skolsaker och förhållningssätt. Jag brukar gå och grubbla ett ganska långt tag innan jag ger mig i kast med att besvara, eller kanske hellre, tänka ihop. Jag är inte svaret färdigt någonsin. Vi har nya elever, nya barn och nya situationer. Det är utmanande tänker jag jämt.