Kära Lärare! Kära kollegor!
Jag har något gemensamt med er alla. Läroplanen! Den ska göra att vi kan samtal ihop, diskutera och formulera, lyfta våra hur till något gemensamt och något utvecklingsbart. Och helheten. Inte delarna. Jag behöver alla lärare runt omkring mig för att utveckla synen på läroplanstexten och för att omsätta kursplanerna i praktiken.
Då jag har varit utomlands och besökt skolor i andra länder talar de inte som vi gör om läroplanen. Jag har funderat över det här. Lärarna jag talar läroplan med i andra länder ser den som sin. Vi ser den inte som vår. Vi ser det som något vi får. Och vi tar emot den som något som vi utan rörelsefrihet och utvecklingstankar kan göra något åt. Jag vill inte ha ett sådant styrdokument.
Jag vill ha lyft och luft i systemet. Vi måste ta plats i läroplanen och i kursplanerna. Vi måste erkänna vad vi lärare kan göra och förverkliga. Vi måste och bör inkludera eleverna i det vi gör och det vi är i färd med att bygga upp. Då jag lyssnar till lärare idag så dukar lärare under. Det är svårt. Det är för mycket. Det är för ”annorlunda”. Det är som om vi lärare inte litar till det vi kan. Och kanske är det för att vi inte visas tilltro eller för att de pedagogiska diskussionerna inte tillskrivs värde och viktigt innehåll i skolan. Ibland tycker jag synd om oss lärare. Men i samma stund jag tänker så blir jag arg. Inte vill jag tycka synd om någon alls. Det leder bara till gemensamma snabbutryckningar, irritationer och sårtvättande utan läkning. Jag vill våga, jag vill lära, jag vill utveckla, jag vill …
Och jag ömmar också för det professionen vill och verkligen ser som sitt uppdrag – den att utbilda och stötta elever. Jag har aldrig någonsin hört en lärare säga något annat. Det tycker jag vi alltid ska minnas, tala om och bejaka!
Kursplanerna har vi fått med massor av vad (innehåll) och förklaringar varför (syften) och så har vi läroplanen som ger oss ramverket för hur vi kan vara, göra, förverkliga och verkligen inkludera alla elever i skolarbete och skoltillblivelse och skapa skola. Jag är väldigt trött på allt som ges oss lärare. Och den passivitet som vi själva känner inför att få. Jag tror vi ska säga att vi ska sätta tänderna i läroplanen, se den som en morot och inte en piska. Vi har ju egentligen inga val annat än att förverkliga. Men jag hittar mängder av små öppningar som gör att läraryrket kan bana nya vägar inom skolan. Den där lärare tillåts pröva och utforska i sin skolverklighet och tillsammans med eleverna. Vi måste träda in i dokumenten och äga dem fullt ut för att själva kunna besluta, förklara och förändra, bevara eller bevaka skolans inre arbete. Det krävs också tilltro, visat intresse och mängder av glada tillrop såväl mellan oss lärare som av andra som besöker skolan. Vi måste också tillåta oss att göra fel, pröva nytt och göra och försöka igen. Vi behöver kanske inte så mycket råd som vi behöver få uppleva yrkets kreativitet och att vi gör skola ihop. Inifrån!
Så ser jag på saken!
Hej då kära kollegor!
Anne-Marie
