Jag är ingen skyndsam pedagog. Tvärtom. Långsam och eftertänksam. Allt jag gör med mina elever får ta tid. Jag grubblar, prövar och utvärderar. Men vad som nu går fort och som har förändrats är lärarnas egna aktiviteter och yttre nätverk utanför den egna skolan.
Jag talade med en lärare, en av de jag kallar min lärarkollega på nätet, välkänd, om hur lärarens aktivitet var känd och uppmärksammad (positivt) av kollegor och skolledare vid skolan. Det är den oftast inte. Det aktiva och sociala nätverkandet mellan lärare i det jag en gång för länge sedan döpte till ”mitt utvidgade lärarkollegium” är rikt, levande och framkantande den skolutveckling vi lärare drömmer om. Jag känner uppriktig kraft, inspiration och arbetsglädje i denna gemenskap. Och jag möter frågorna först, det är så vi länkas samman varandra. Vi är våra frågeställningar närmast.
Detta gör att mötet på nätet går via de pedagogiska frågorna. Så möts vi. Och den möteskraft som sprungit upp, fått idéglädje har genererat i så många andra möten där vi ses ansikte mot ansikte och fortfarande bär frågorna gemensamt in i detta verkliga möte, runt ett bord – må vara var som helst. Jag införde något jag kallade ”Körlings kök” och har haft flera sådana. Vi möts en kväll i mitt kök och diskuterar pedagogiska frågeställningar och diskussionerna är livliga.
För några år sedan prövade vi att mötas och delge varandra skolidéer på Teachmeet, igår var det en häftig samling på The Cage, ett skolutvecklingsäventyr inom ramarna för det möjliga och ändå så utanför ramarna, och sedan Skollyftet Edcamp, chat och diskussioner för lärare. Läs gärna det underbara inlägget som jag länkar till.
Frågan är om inte den här lärarrörelsen är i full gång. Den byggs upp av lärare och för lärare. Frågan är om vi inte alla måste in i det utvidgade lärarkollegium som erbjuds oss via nätet. Knyta kontakter, ställa frågorna – små som stora, våga vara okunnig ihop med andra, utveckla kunskaper med andra, vara kunnig med andra, visa på förslag, riktningar och vägar, andra vägar, vägar som ännu inte är prövade, men också prövade.
Skolorna bör tala om att bloggande lärare talar för och med lärare över alla gränser. Att en hel skolutvecklande möjlighet finns i det som sker på nätet. Jag lyfter min mobil. Jag har några sms från lärare i den. Frågor som måste ventileras och ställas. Jag ingår tacksamt i den diskussion jag alltid, alltid längtat efter som praktiserande lärare – och helst då på min skola.
Så kära lärare som läser och deltar och tror att ”jag kan inte”, ”vad betyder min lilla lärarröst” att ingå utifrån dina förutsättningar. Det här är en Vygotskijarena och som lärare och frågvis är du varmt välkommen. Så skulle Lev Vygotskij ha sagt: Bara du är med! Genom din närvaro, oavsett i vilken form, så är du välkommen! Jag tror jag kan tala för många, många i mitt utvidgade lärarkollegium. Du ingår också där!
