Även Sverige är drabbade av det som hänt i Norge. För att vi också bryr oss om, tänker med och följer det som händer. Norges folk har lärt oss massor om hur det är att vara ihop då något allvarligt händer och sker, något som deras statsminister Jens Stoltenberg talat väl och sakligt om – personifierat det som behövs av ord och yttre handling, inre känsla och erkännande av såväl egen sorg som andras. Då prins Haakon uttalar sig gör han det med inre röst, med gemenskap till de han talar och ger samma känsla – av att vi tillhör varandra och vi är starkare ihop, inget ska tysta oss.

Det här berör mig på ett annat plan. Behovet av den styrka som finns hos de som leder oss blev påtaglig då min mor dog med så många andra på Estonia. Vi anhöriga hamnade nästan omedelbart i ett rejält gungfly då det tidigt pajkastades hit och dit, lovades vitt och brett, och mycket få förmådde visa den uppriktiga sorg som någon hade behövt sätta nationella ord på. Jag minns hur flaggorna hissades på halv stång. Jag minns att varje ord som sades om denna olycka också på ett direkt plan riktades till mig. Vi lovades så mycket hjälp och stöd, ingen av de anhöriga skulle vara ensam sa man. Tomma ord om gemenskap. Många vänner och bekanta drog sig bort för de ville inte störa i den hjälp som så frikostigt skulle erbjudas oss. Istället för att säga – Var där hos den som är i din närhet – bröd och soppa kan vara dagens mat, Finns!

Jag kom att möta de flesta dåvarande politiker, och räddes sedan dess politiken, vilket för mig blev en besvikelse och en helt annan sorg. Det var kanske kungens tal som gav oss mest styrka. Det för att vi förvånades hans uttalande och på något vis angav det också den tyngd som då behövdes.

Mediernas betydelse blev också stor, och då var vi anhöriga hänvisade till de medier som fanns – TV, Radio och telefon. Ansvaret är också deras. Att rätt återge de som yttrar sig. Att ta ansvar för presentationen och summeringarna av olyckorna. Sakligheten och granskandet är viktiga aspekter, snaskerier obehagliga.

Jag satt vid nyheterna med olika ögon och öron beroende på vad mitt mod och mitt sinnesmod möjliggjorde för mig. Det fanns egentligen inga valmöjligheter. Idag är nyhetsflödet stort och jag prisar det. Det är möjligt att få ta del av andras känslor och medkänslor, kloka ord och tankar. Och samma sak gäller här – jag väljer vad jag vill läsa och av vem jag tar emot orden. Idag har jag ett raster, då Estonia sjönk saknades alla inre bogvisir och kritiskt tänkande. Sorgen är konkret och behöver det mycket konkreta.

Det som också kan sägas är att intervjuer med de chockade, de som varit där, måste omslutas med en stor portion medkänsla – det som sägs idag kan vara något de sörjande aldrig någonsin sedan vill kännas vid, eller vill omsluta i sitt privata liv. Sorgen är enskild och berättelserna kollektivt gemensamma. Jag minns en dansk överlevande som genast fick berätta om Estonia, och jag tror han sedan försvann, för det han berättade kunde bara vara hans berättelse – aldrig någon annans – och jag minns att han ångrade sig.

Trots det är tystnaden aldrig god. Inte hos de som leder oss. Inte ifrån grannen heller. Tystnad är aldrig god då något stort och märkligt har ägt rum. Däremot så klart och tydligt sakligt ljus mot det som har hänt, alla de som säger något måste hålla sig till sak för att göra alla ”om-det-hade” möjliga att radera. Fantasierna och oron är farligare. Rädslan likaså. Allt som har hänt har hänt behöver ordens inramning, det faktiska. Fantasierna är långt farligare. Det är inte omdelbart en arena för egna tyckanden, politiska genidrag, utan en mötesplats för alla oavsett politisk färg. Sorgen och oron är partilös. Långt senare kan partier utforma sin egen politik men aldrig genast eller omedelbart.

Sorg är ofantligt enskild och ensam men tillhörandet och gemenskapen med andra och med dem som styr och ställer gör det om möjligt varmare på sikt.

Jag tittar på omslaget till Svd idag, ej de på nätetupplagan. Jag tänker – man kan välja fotografi också – för på detta fotografi står Fredrik Reinfeldt med ögonen sänkta som om han fått en utskällning och känner skam. Två Säpovakter syns vid hans sida. Världen tycks mig farlig i denna bild. Jag vill se stadiga blickar in i kameran (frågan är om inte dessa också finns men tidningen har valt denna bild) och jag längtar efter tydligheten, sakligheten, ömsintheten, ansamlingen och de berörande orden – att vi också är starka.

Jag tror inte på några färdiga svar eller riktningar när något som obehagligt har hänt som de mycket allvarliga terrordåden i Norge. Jag tror inte att någon endaste människa kan rädda de sörjande från den verklighet som så plötsligt kom att ge hela liv andra riktningar och spår, jag tror inte ens man ska försöka. Däremot är alla vi andra bärare av den kollektiva kraft som gör att de sörjande inte blir ensamma och stigmatiserade, vi delar det vi kan dela med dem. Just det som terrorn ville hindra oss ifrån.

Gemenskapen! Tiden kommer att stå stilla i deras liv, länge, länge, länge – kanske förblir den orubblig – och vi alla runt omkring ska fortsätta att gå – men inte ifrån.

Varje ord som sägs från de som leder och uttalar sig går liksom rakt in, i alla fall gjorde det de för mig och för många andra då Estonia sjönk. Men Estonia kan inte jämföras med dåden i Norge. En människa har kommit att hota demokratin och de värden våra samhällen vilar på. Därför är händelsen också politisk. Och ska vara det! Men inte omedelbart en politisk fråga, en slagpåse! Det leder inte till något. Däremot ledarskapet att i en demokrati kan ställa sig upp och värna den genom att bekräfta den och lägga sina ord i de som är berörda och också erkänna sig berörd.

Demokrati har inga gränser. Demokrati är du och jag, därför kan varje ledare ställa sig upp och tala om betydelsen av just detta. Att vi är och vi ska fortsätta att vara.

Det finns dagar då färgerna i politiken kan vara jämngrå. Vi är människor.

*****