Anne-Marie Körling

Zaremba sa att skolan är en aning trist. Ja, nu sa han kanske inte riktigt att skolan var lite trist utan ganska så mycket trist. Jag lyssnade till det Zaremba sade och jag måste erkänna att jag höll med om det. Det är till och med så att det ibland och i vissa sammanhang utanför skolan känns trist att säga att man är lärare.

Skolfrågor är ofta trista. Läraranslaget är ofta en aning trist. Skolkorridorer är trista. Språket om skolan är trist. Det som sägs om skolan utanför skolan är trist. Skolbyggnader är olika trista. Det är trist att sitta på innehållslösa möten utan ordentligt fokus eller inflytande. Det är trist att öppna gamla kartböcker av den mycket slitna sorten. Skolreglerna som hänger på sned överallt i skolan är också trista.

Men:

Adieu tristesse tänker jag så fort jag möter eleverna. Jag räknar skratt i klassrummet. Jag räknar AHA-upplevelser då procenttalen diskuteras och utvecklas. Och de underbara utrop som eleverna gör när de hittar ett land som inte längre finns men för att kartboken är från 1975.  Jag blir kreativ för att frågorna jag får av eleverna är av det slaget och jag blir nyfiken på den framtid jag håller i mitt undervisning.

Och då läraren knackar på dörren och frågar – kan vi prata om hur man undervisar om … då upplever jag allt annat än tristess. Då talar vi lärande!