Anne-Marie Körling

Att bedöma har en gång varit fult, något en lärare inte kan eller får ägna sig åt. Ja, så såg min lärarutbildning ut. Jag var ute på mycket hal is då jag som lärare upptäckte att jag bedömde dagligdags och önskade samtala om det. Att bedöma ansågs utanför den pedagogiska lådan. Men jag bedömde ”det dagliga lärandet för att kunna undervisa för morgondagen” (ett citat hämtat ur min kommande bok) och jag skrev en artikel i en tidning om bedömningar redan tidigt, 2001 tror jag det var. Jag vet att jag oroade mig. För vad var jag för lärare som gjorde barnen detta?

Det var faktiskt en del av min profession, den att bedöma. Jag insåg också att jag hade mycket lite utbildning i konsten att bedöma, utifrån vad att bedöma och hur jag skulle presentera mina bedömningar, vad de skulle tjäna för syfte och för vem jag gjorde detta för. Långt innan jag hörde ordet ”formativ bedömning” insåg jag att hela min professionella utveckling låg just i att jag förhöll mig till min egen lärande utveckling, mina undervisningar följde elevernas lärande – just för att jag hade koll och noterade allt som handlade om lärande och det som ägde rum i och med mina elever. Jag började noga studera läroplan och kursplaner för att få stöd och ord som skapade gemenskap med styrdokumenten och mina bedömningar.

Jag lärde mig att vara uppmärksam på elevernas relation till mitt innehåll. Jag kom att arbeta så under 15 års tid men med föga uppmärksamhet på det jag gjorde. För det ansågs inte vara bra för eleverna.

Allt handlar förstås om vilka bedömningar man gör och varför man ger dem. Jag har alltid sett elevernas lärande i relation till min undervisning, inte kan jag begära lärande som jag själv inte givit undervisning om. Jag ville också utveckla mina undervisningar. Jag ska villigt erkänna att de summativa bedömningarna i många fall satte krokben för elevernas känsla av hopp, en slags resignation över faktum att de inte kunde. Och de fanns de som var så envetna att de prestationsstressade för att kunna mer och bättre än vad som var rimligt.

Lärande ska kommuniceras dagligen, och i alla dess former; muntligt, skriftligt, gemensamt och enskilt, och av fler än bara av läraren. Om lärandet är i fokus utvecklas alla, vi delar lärandet om vi delar fokus och innehåll. Lärandet ska göras åtkomligt, det som händer av lärande ska vara diskussionsmöjligt i klassrummet.

Jag delar artikelförfattarnas synpunkt i att bedömningar måste in i Lärarutbildningen och lärarkandidater måste också få erfara en mångfald av bedömningar under tiden där de utbildas, alltså själva erfara och få pröva att själva få bedömningar av sina lärare vid lärarhögskolorna, för att förstå hur bedömningar verkar, påverkar eller hämmar och skapar stagnation. Att bedöma handlar för min del om att bedöma för framtiden, alltså varsamma det som äger rum här och nu, sätta ord på det lärande som är synligt (utanför elevernas huvuden) och förstå hur viktig läraren är i att åskådliggöra detta. Lärarens profession hör ihop med förmågan att rätt bedöma.

Då vi nu blir betygsgivande lärare i årskurs sex måste vi också utbildas i hur att bedöma summativt och formativt. Det handlar om att följa lärandet, och det på mycket nära håll. Om läraren fokuserar på det lärande som äger rum och i relation till det eleverna visar så finns det mycket att sätta lärarord på tillsammans med eleverna.

Jag ser fram emot diskussioner kring hur vi bedömer.