Proust: Läsningens inre fostran och textrörligheten förr

Vad händer i oss då vi läser. Här är ett utdrag ur Om läsning, av Marcel Proust, 2007

”Vi kan inte utveckla en kraft i vår känslighet och vår intelligens annat än inom oss själva, längst inne i djupet av vårt själsliga liv. Men det är i denna kontakt med andra sinnen, vilket läsning ju är, som våra sinnens ”sätt att vara” fostras.”

Om textrörligheten skriver Proust (som givetvis inte kände till begreppet, det gör däremot Caroline Liberg vid Uppsala Universitet och all textrörlighet ska därför hänvisas till henne). Nåväl:

Proust (2007) skriver:

”I denna håg och lust att läsa går de stora författarnas preferenser mycket snabbt mot äldre tiders böcker. Till och med de som för sina samtida framstod som de mest ”romatiska” läste knappast annat än klassiker. När Victor Hugo talar om det han läser, är Moliere, Horatius, Oividus och Regnard de namn som oftast återkommer i hans samtal.

/ … /

Publiken går och lyssnar på Vincent d’Indy musik, Vincent d’Indy går tillbaka till Monsinys. Publiken går till utställningar av Vuillard och Maurice Denis, medan dessa går till Louvren.” (s.77-79)

och avslutar med orden:

... man tycker alltid om att gå lite utanför sig själv, att resa, när man läser.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Proust: Läsningens inre fostran och textrörligheten förr

Strindberg, ett halvt ark papper och min textrörlighet!

Jag funderar över ett halvt ark papper! Strindberg gjorde det! Jag gör därför också det! Men inte med samma finess och ordrikedom som Strindberg. Jämförelsen kan bara vara att ett halvt ark papper. Och om jag skrev på mitt halva ark vore mitt innehåll ett helt annat. Han skrev in sin skilsmässa i pappersarket.

Jag skriver en lista över saker jag inte får glömma bort. Jag behöver kvadratmetrar av yta för att skriva ett pappersark. Jag behöver det skrivande som organiseras i mitt frenetiska städande, som en slags meningsskapande måste jag ha min ordning. Jag flyttar ting, sopar golv, och allt i rasande takt. Det är som varje handling skapar en mening. Det där som inte ser ut som skrivande är ett skrivande på ett inre ark papper. Pennan är för tillfället handen om skurborsten.

Jag är nog en ytterst ensam person då jag skriver. Jag stänger av det mesta i min omvärld och mina tankar går ständigt till något jag ska formulera, som om jag skriver också då jag inte skriver. Jag kan tänka ut ett helt skrivande, från första meningen till den sista. Och då måste jag ostört få göra just det. Tänka. Och tänkandet har ingen penna. Inte ens ett ark papper. Ibland pratar jag men då pratar jag bara om det som tillför mitt skrivande något, de samtal som gör att jag kan hålla mitt skrivande inre igång. Det kan låta själviskt men har inget med själviskhet att göra. Det har med fokus att göra. Innehållet har fängslat mig. Det behöver sin tid. Inte mycket mer än just till sista punkten. Och världen runtomkring mig ställer sina pannor i frågetecknens riktning

– När Anne-Marie sätter du punkten?

Jag svarar: Klockan två! Klockan två sätter jag punkten.

Mina tankar går till Strindberg. Mina funderingar likaså. Ett ark papper, några välfyllda ord om några ting och händelser, namn, en våning och skilsmässans faktum. Ett sällsamt lyckligt giftermål mellan verklighet och text!

Publicerat i Litteratur och läsning, Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Barnet och jämförelserna

Att bli jämförd med någon skapar alltid problem. Då skapar jämförelsen tävlan. Om två syskon jämförs med varandra så bygger föräldrarna in konkurrensen mellan syskonen. Sedan följer den med genom livet som en mäktig påverkan också i andra relationer. Se till mig som jag är, kanske är ett värdigare tankesätt.

Barn blir också generellt jämförda med andra barn. Det historiska barnet brukar få gloria och beskrivas som ett under av gott uppförande. Historien gör så med historierna om – det smutsiga skavs bort och fram träder det mycket ädla. Sen är det ju en annan sak att världen vill ha ett speciellt barn och i en speciell tid. Ibland har barn varit blanka, tomma och innehållslösa för att i nästa tid göras till små kopior av de vuxna, vilket också krävde klädsel och samma kunnande. Det stackars onda barnet som föddes med sitt syndaarv krävde av vuxenvärlden att det gjordes gott genom att man slog det och låste in det, ja allt för det där onda som skulle växa bort men som istället växte in. Det är nog bra att ha koll på hur synen på barn förändras. Idag jämför vi också barn, men då vad som finns av kapital inne i deras huvuden, och så kan nationerna tävla om den bästa kunskapstillväxten.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Barnet och jämförelserna

Vänskapen

Vänskapen kräver inga ord – den är en ensamhet

befriad från ensamhetens ångest!

Dag Hammarskjöld; Vägmärken, 1964

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Pedagogisk sengångare

I pedagogiska sammanhang är jag en sengångare. Allt måste tänkas ut och igenom mycket noggrant och långsamt. Det handlar om något så viktigt som ett barns lärande.

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Gåvan!

– Åh, jag tycker det är en gåva att få en ny plats! sa jag spontant då jag klev över tröskeln till något nytt.

– Ja, varsågod! sa den som puttade mig över den tröskel jag aldrig tidigare klivit över.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | 1 kommentar

En dikt i full frihet: Ge mig!

GE MIG!

Ge mig en dag! Ge mig din hand! Ge mig dina fötters steg intill mina. Ge mig frågorna. Ge mig tankarna. Ge mig dina öron. Ge mig dina ord. Ge mig tystnaden. Ge mig dina funderingar. Ge mig din hunger. Ge mig dina ögons riktning. Ge mig en väg att gå på. Ge mig historia. Ge mig framtid. Ge mig liv. Ge mig en sten att sitta på. Ge mig en blomma att minnas genom. Ge mig en fågel som sjunger högt över våra huvuden. Ge mig en ledstång att vila mig mot. Ge mig en röst för mina personliga tankar. Ge mig en stund av vilsam ensamhet. Ge mig en den värme som solen försöker nå fram med. Ge mig månens sorgsenhet. Ge mig skrattet som högt och vilt ekar i trappuppgångarna. Ge mig näsornas gemensamma riktning. Ge mig vägen! Ge mig backarna. Ge mig uppförslutet. Ge mig backen jag kan springa nedför! Ge mig vardagens vardaglighet. Ge mig festen! Ge mig det torra brödet. Ge mig det ljumma vattnet. Ge mig mina kunskapers kraft. Ge mig bassängen där jag kan lära dig dyka. Ge mig vilsenheten och snårskogen. Ge mig den öppna horisonten. Ge mig det du kan. Ge mig luften. Ge mig vingarna. Ge mig min skörhet. Ge mig min styrka. Ge mig vägarna! Ge mig motståndet. Ge mig stekta tomater. Ge mig andetagen. Ge mig handen som håller tag. Ge mig kunskaperna om dig. Ge mig kunskaperna om oss. Ge mig gemenskapen med det främmande. Ge mig friheten att vänta! Ge mig …

… om omvänt. Ge dig!

***

Kanske ett tal till några nygifta! Kanske ett tal till barnet! Kanske ett tal till någon som sitter alldeles intill.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för En dikt i full frihet: Ge mig!