Åh så jag tycker om denne författare: Eduardo Galeano. Jag har hans bok Fotbollens Himmel och Helvete med mig på alla mina föreläsningar. Valda stycken ur den läser jag högt. Om Camus och fotbollens betydelse för litteraturen. Nu fann jag boken:
O M F A M N I N G A R N A S B O K och tillåter mig att citera detta om människorna:
Jag lyser upp av texten. Texter kan göra så med människor. Skapa en eld inom den läsande människan! Det är gott när ord verkar så. Eduardo Galeano fick 2010 Stig Dagermans pris.
Källa:
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok, Lindelöw förlag, 2010
Lärarens modell (läraren gör det eleverna ska göra – hur skulle det annars bli en modell):
Det var först då jag rundade ett hörn (mycket märkligt att man kan runda hörn – de är ju så kantiga) som jag med frusna fötter (behöver du inte förklara för dina läsare – de struntar gladeligen om dina fötter är varma eller kalla) insåg att jag borde gå hem (men när kommer du till startskott med den här berättelsen – är det meningen att du ska lägga alla dina förehavanden framför oss läsare) och därmed tog tunnelbanan bara en endaste station (latmask – du borde ha kunnat gå den där sista sträckan på egna ben – pyttsan vilken latmask du är). Och här slutar min berättelse (det var väl för väl – det var ju knappt något innehåll i det du sökte berätta – man liksom gäspa sig igenom raderna) eftersom jag bemöts av sådan hård kritik (Va… Vem har kritiserat dig? Jag har bara försökt vara mig själv och berätta att jag läser och har lite synpunkter men som sagt jag ska vara tyst, jag ska inte säga något mer alls – jag tar mina händer från det här).
Lektionsförslag:
Jag gjorde det här med mina elever. De fick läsa författares texter och lägga till parenteser. Ibland handlade parenteserna bara om matematik. Alla synpunkter skulle vara matematiska. Det blev hur bra som helst.
Om det finns en tårta så kan tårtbitarna slå till och hugga för sig en bit. Det är ännu en tid innan fastan slår sitt hungriga gap om oss. Sen blir det semlor! Då kan semlan bli en munsbit. Mums!
Vi har blivit de skrivande människorna. Alla skriver i olika former och den digitala världen erbjuder oss att trycka ut våra tankar i det offentliga rummet. Vi kan kommentera inlägg i dagspressen, vi kan sända sms till när och fjärran, vi kan använda våra ord och våra formuleringar där vi själva önskar. Det betyder också att vi är mer läsande än tidigare. Men alldeles säkert är inte det.
Den slarvige läsaren som skyndar över budskap för att skynda vidare till det som säkert är mer intressant på nästa plats är också född. Jag märker själv att min läsförmåga, ja, kanske snarare, min läsork och förmåga sätt på prov. Jag sitter med mina boktravar och kräver av dem att genast göra något med mig redan vid första raden. Men det fungerar inte så med en bok. Boken kräver mer av mig än att jag fängslas redan i inledningen.
Jag minns min läsning förr. Den var långsam, djup och innerlig. Boken var mitt alldeles egna ordrike. Jag försvann in i författare, in i bokverk, in i andra världar. Jag kämpade med böcker som krävde mycket tålamod av mig innan portarna öppnades och jag var överens med författarens språk eller ingång till vad som skulle berättas. Jag minns böcker som jag velat lägga åt sidan men att detta motstånd som författaren erbjöd också krävde av mig att läsa igenom allt innan jag gav upp om just denna bok. Och i efterhand kommit att ge mig ytterligare förståelse ju längre tiden går och min egen livserfarenhet hinner ifatt boken innehåll. Böcker är knepiga saker. De verkar på längre sikt än just vid själva läsningen. De kastar ut sina svar i efterhand och då jag själv befinner mig i det frågande som livet utsatt mig för.
Böcker jag läste som barn, och böcker jag läste för tidigt och utan att ha den kunskap om hur livet förändras och sätter krokben för själva livsgången har kommit upp till medvetandet många år senare. Det finner jag märkligt och underbart. Jag vet böcker jag trott mig aldrig mera röra för att de inte gav mig något men som visar sig ständigt beröra mitt inre idag. Och idag vågar jag nästan inte läsa dessa böcker igen med rädsla att de förstörs i det skrivande de fortsätter att göra inom mig.
Jag har mina bokhögar. Och med sorg erkänner jag att jag alltmer saknar den omsorg om mitt läsande jag en gång var rik på. Jag kunde vakna en lördagmorgon och tänka att boken skulle bli min sysselsättning hela dagen – och så blev det då – idag är jag en rastlösare läsare – kanske alltför social med den pågående verkligheten att jag inte förmår stanna troget hos en berättare.
Men också detta att jag själv är skrivande och läsande. Min text läser jag ju automatiskt för skrivande innebär också läsande. Denna koppling mellan eget skrivande och eget läsande kan vara en möjlighet för att fördjupa förståelsen för texten i bunden form.
Boken är i bunden form. Och kanske just denna form är räddningen. Det finns inga bekväma klick ifrån boken, inga omvägar ifrån den text som skriker, viskar eller berättar i lugn och behaglig ton framför mig, och om jag behöver lämna boken så är det för att tänka, och just detta är bokens förtjänst förutom att den skapar en berättelse om något jag önskar få berättat eller ens aldrig hade tänkt skulle finnas och existera förrän jag just får det berättat för mig.
Jag håller min hand över böckerna. Och det kommer jag alltid att göra. Ju äldre jag blir desto större påminner sig mina lästa böcker inom mig. Det är inte bara ordförråd. Det är min erfarenhet som sprungit ikapp det jag en gång läste. Och genom min erfarenhet lyser bokstäverna därinne med starkare ljus. Det är en slags omläsning i den slarvige läsarens tid.
