Signeringskön var inte så lång. Men vi stod där vi stod mamma och jag. Astrid Lindgren satt där med sin ljuvligt vänliga stämma och signerade Pippi Långstrumpböcker. Jag minns mitt exemplar. Jag minns hur jag älskade Pippi Långstrumps befriande kliv in i min vardag och verklighet. Hon var kraft. Och den behövde jag. Jag närde mig av Pippi Långstrumps föräldralöshet kring vilken jag själv våndades med min döda pappa och med storrädslan att alla en dag skulle försvinna. Jag lånade Pippi Långstrumpkraft! Hennes pappa var minsann på en helt egen ö med helt andra människor. Pippi hon var där hon var och det var gott så.
Och så illustrationerna. De älskade jag mer än något annat. Jag bläddrade igenom min Pippi Långstrumpbok med alla de underbara illustrationerna. De syntes ett med texten. Jag försökte härma att rita.
Trots Pippis ingång i min värld eller jag i hennes blev jag aldrig fullt en vän av henne. Det betydde inte att jag inte behövde min dos av Pippi Långstrump. Jag sökte något och det jag sökte fann jag i Astrid Lindgrens böcker. Jag sökte sorgen som på något vis var livsnödvändig och som tillförde själva livet något. Sorgen! Jag fann den i Lillebrors ensamhet på sitt rum i Karlsson på taket, jag fann den i Alla vi barn i Bullerbyns berättelser. Det handlade om stråk av verkligheten tror jag – att det som var verkligt också var verkligt men hoppfullt.
Mina tankar och känslor kan aldrig mångfaldigas och plastas in. Boken och texterna, illustrationerna och inramningarna kan aldrig någonsin ersättas med klyschor, enkla penndrag, film eller något annat. I min värld av Astrid Lindgren är boken, texten det centrala och det jag hämtar något ur. Boken är också en början och ett slut, aldrig kan innehållet i boken springa ut och hämta annan näring någon annanstans. Det är tryggt att allt är som det är i boken. Det är bara jag som läsare som förändras.
Pippi Långstrump passar inte som plastfigur, hon förgörs som en sådan. Just detta att hon inte är verkligare någon annanstans än i texten i boken, och kanske om möjligt i den film som gjordes en gång då Astrid Lindgren själv kunde vara med och vaka över sin skapelse. Då kunde innehållet förflyttas. Men aldrig till något lättköpt. Aldrig till någon rödhårig plastfigur.
Trots det ser jag ibland hur Pippi görs till en sämre variant av sig själv. Jag vet en skyltdocka som men plaströd mun och allmänt vacker kläs i Pippi Långstrumpkläder och därmed har förringats till en försäljningsmöjlighet. Plast är lättköpt. Bokens innehåll tar år att förvalta. Min Pippi Långstrump kan aktualiseras gång på gång. För att jag just har bokens innehåll berättat för mig om och om igen. Och i Astrid Lindgrens text skrivit in mig själv. Jag läser och grubblar över Pia Huss utomordentliga artikel i DN – den om vad som händer med våra berättelser. Vem är Pippi idag för en liten en idag? En tokig illustration på en barnkopp. Långt ifrån berättelsen som kunde nära längre än innehållet i den!
Jag kan livligt tänka mig lektioner som tar sin utgångspunkt i något som produceras långt utifrån boken och via den ta mig in i boken och ge eleverna innehållet i verklig form. Som högläsning. Vem läser Pippi Långstrump idag?
Det vilar runt om i skolsverige. Stolarna vilar efter dagar av nedsittande elever. Katedrar gäspar med sina travar av rättningsböcker. Skrivböcker vilar från bokstävernas plit med gula skolpennor. Matematikens bokräknande har för tillfällets flyttats ut till julledighetens bråktal. Den att dela med sig av något till någon. Det är juletid i skolan. Som om skolan befann sig i vacum och längtade tillbaka sitt innehåll.
Det är så det är med skrivande jag. Kommunikationen sker mellan mig och orden. Inte tittar jag upp och fram utan mer ned och inåt. Mina fingrar löper fram och tillbaka för att gensvara på min tankar och texterna växer upp framför mig. Ibland förvånas jag. Ibland sätter jag punkt. Ibland lämnar jag alltsammans i sticket och går ut!
