Skydda i verkligheten inte ifrån den! Skydda från den alltför stora fantasin som möjliggör på gott och på ont. Alldeles för ont blir det onda. Alldeles för rosaskimrigt blir det goda. Verklighetens verklighet är kylskåpet där mellanmjölken surnar i sin färska förpackning och där den den ljuvligt hemgjorda marmeladen smakar lika gott som då den gjordes. Verkligheten har sina gränser och ibland är det gott att det är så!
Jag filar på ett nyårstal. Ska hålla det till mig själv framför spegeln: Du ska lova dig själv att … och tusen sådana saker ska jag lista upp för det nya året samtidigt som jag ska betrakta mitt förvånade uttryck i spegeln över allt det som jag genast betraktar som måsten och absolut inte kommer att göra.
– Men Anne-Marie: Tror du verkligen att du kommer att sluta äta choklad? Va, tror du verkligen att du kommer springa marathon? Men Anne-Marie – är det möjligt att skriva åtta nya böcker? Så ungefär!
Det märkliga är att jag inte alls har någon slags relation till de nyårslöften jag gav mig själv 2009. Idag borde ju vara dagen då jag lyckligt summerar resultaten av det jag lovade mig själv då. Men som sagt … minnet är ungefär så kort som man önskar att det ska vara.
… och imorgon då vi skriver 2011 kommer det vara långkö till Gym- och idrottsanläggningar, Friskis och Svettis då alla ska göra upp med det nyktra löftet att lova sig själv bot och bättring och tappa fyra kilon och bygga upp en sundare variant av sig själv till nästa nyårslöftesdag!
– Va, sa jag ett helt år… lovade jag mig själv att … verkligen???? Du skojar!
Se framtiden inte dåtiden i barns lärande, ja så skrev Vygotskij. Och kanske man kan tänka så om man har väldigt stor kunskap om det som varit tänker jag. Jag är mer inne på vilka skillnader som är och har ägt rum under resans gång. Låt säga att jag började detta året si och så och avslutade det med ett annat si och så. Då har något ägt rum som betyder skillnad. Det som kan betraktas som lärande är just denna skillnad. Inför årsslutet är det mycket jag fått utveckla under det år som varit. Och skillnaderna från årets början till detta årsslut är stora och många.
Jag kommer att se tillbaka på år 2010 som ett utmaningarnas år. Det betyder också att utmaningarna krävt handling av mig och ibland svåra överväganden. Jag lämnade en skolvärld jag inte längre kunde verka i och blev upptagen i en mer övergripande, och klev med sjumilastövlar från en verklighet till en annan. Nu har jag tjänst som sakkunnig. Det är nästan så att Pippi Långstrump får ge ord för min lekfullhet – jag ska verka för sakletaren inom mig! Allt det välbekanta har något obekant att undersöka (orden är Sven-Eric Liedmans).
Jag har gjort några skolresor också: Till Sydafrika tidigt i våras, och Reggio Emilia under den vackra försommaren. Nästa år blir det till Moskva och senare under året en resa till Amerika. Skolorna i världen har alltid givit mig infallsvinklar på skolan i Sverige. Och om vi visste hur mycket vi kunde vara stolta över och hur mycket vi kunde både grov- och finpolera av det vi redan gör och utvecklas ytterligare i förhållande till de förändringar som kommer med det nya året. Även om Sverige rasar kunskapsmässigt vid alla jämförelser med andra länder tänker jag att vi minsann kan kavla upp yrkesstoltheten och värna om vårt yrke och utveckla vår kommunikativa förmåga såväl inom skolan som med dem utanför den. Framförallt ska vi värna vår närhet till eleverna och deras lärande ska stå i fokus.
Jag har förmånen att börja året 2011 med en krönika om läroplan och kursplaner i första numret av Lärarnas Tidning. Nästa år blir ett riktigt skolår återigen!
blandade med lussekatter
Var sak hade sin tid! tänkte jag och slickade mig om munnen!
Snön faller mjuk och tystnar ned gatans sorl. Bilarna söker sig fram på gatorna som om de vore smygande rovdjur, vargar i plåtkläder, och människorna irrar ut och in i affärernas värme och får sukta sig med att handla något för den lånade värmen och det tillfälliga skyddet.
Man är nyfiken som fotograf. Man ser något som man vill fokusera på men samtidigt sker ju något kring det man fokuserar på och då kan det vara alldeles för svårt att se helheten i objektivet. Man får lyfta blicken en aning!
Jag vaknade med en pedagogiska tanke. Och vips var jag klarvaken! Klockan tickade på… fyra.noll.noll och så avslutade jag klockan fem.ett.noll.
Och utanför var det tyst och snöflingorna lade sina lätta ord på det tjocka manus som snötäcket utgör och skrev sig vidare in i vintermörkret. Jag såg mina ord i mörkret. De egna orden inbjuder mig till skrivande fortsättning! Jag tackar dem för det!
