Att vara fyra år och ha prövat fyra gånger …
… och har fått skidor och vet hur andra gör för att åka och därmed bli arg över att inte riktigt kunna så att tårarna sprutar ilsket och säger att ”jag har gjort fyra gånger” och det inte har fungerat då är det verkligen dags att kasta ansvaret på och över de stackars skidorna. Inte ska barnet känna sig det minsta olyckligt. Skidorna klarar en överdos av ilskna ord och misslyckanden. Det gör inte barnet.
Men det är gott att misslyckas också om världen runtomkring misslyckandet är konstant och likadan som innan man misslyckades, och föräldrarna klarar av att ta barnets misslyckanden med svalka. Det är alltid omvärlden som hjälper eller stjälper barnet i hur att förstå det här med lärandet och misslyckandet. Vuxna måste hjälpa barnet att härbärgera frustrationen. Den här ungen såg ut att ha en god värld runt omkring sig som verkligen vet hur man gör det. Härbärgerar och finns kvar!
… men än så länge har vi ledigt. Snön faller och bäddar in oss i vitt ljus. Allt för att hämta kraft och kontemplation. Och genom alla skuggor syns ljus. Och så vill jag förstå den pedagogiska världen.
Allt som är nytt innebär en slags hoppfullhet. Inför det nya ska man vårda, värna och sköta. Man ska minsann göra bättre och vara räddare om. Men samtidigt ser något annat så gammalt ut, nött och slitet, och så ser man skavkanter och gamla åkommor i ett plötsligt mycket skarpare ljus. Det gör något med det som varit, har funnits och det som inte sköttes bättre utan förslets och gnagdes sönder men där också annat får nyupptäckarens ögon och skönheten i ålderns och brukarens användande syns än så mycket vackrare att det nya inte går att jämföra med.
