Vädret ropar in mig. Minusgraderna och snöflingorna dansar också här inne. Kylan letar sig in. Det finns inga brandväggar mot vädret. Det finns värmeskydd i väggar och tak. Innanför sjunger elementen sina gurgelsånger. Tekannan andas ut sin andedräkt. Om koppen två händer som håller om. Vintern håller om oss människor.
Alltså om man ska spegla sig i spegeln som säger vem som är vackrast i landet så är det lite knepigt att hitta just den spegeln. Jag har inte hittat den ännu men jag tror jag finner den en dag. Frågan om vem som är vackrast i landet tycker jag är ganska ointressant men jag tycker om att leka med allt som går att leka. Jag har en mycket levande fantasi och allt det som finns gör jag historier av. Jag tänker också på de två konstnärer som fick i uppdrag att smycka ut en konungasal. De fick år och år på sig att smycka ut och skapa det vackraste rummet. För att göra tävling av detta lät man bygga en mur som klöv rummet i två. Den muren skulle rivas på den sista dagen.
Den ena konstnären slet sitt hår och lade ned sin själ i allt. In i minsta detalj smyckade han ut rummet, konstskapade ett fantastiskt rum men höll på att gå under i sin utsmyckarvilja och iver. Kreativiteten har ett pris. Men skapandet har inte det. (Äh stryk hela den där meningen med att kreativiteten har ett pris, det låter liksom lite fånigt!). Skapandet har inget pris. Bara fullständig koncentration. Nåväl den andra konstnärer vilade, åt vindruvor och förlustade sig. Han tog det mycket varligt och lugnt. Skillnaden var stor på de båda konstnärernas insatser. Då kungen kom och inspekterade fann han spår av den förste konstnärens arbete men inget hos den andre. Vid frågan:
– Hur skapar du rummet?
svarade konstnären att jag har en tanke här inne. Han pekade mot sitt huvud. Där inne ruvade det konstnärliga. Och en konstnärlig tanke är det ingen som stör. Konstnären blev lämnad till sitt inre kreativa arbete. Åren gick.
Slutligen var det grand finale och konstnärerna skulle få visa upp sina underbart vackra rum. Muren mellan rummen togs bort och nu avskildes rummen av tunga sammetsgardiner. Spänningen var olidlig.
Den förste konstnären hade nu in i det sista lagt sammet, färg och guld till det sista. Rummet var underskönt vackert. Konungen njöt av prakten. Då kom turen till den andre konstnären. Det var tyst i konungasalen. Då den tunga sammetsgardinen föll till golvet i en enda gest kunde konungen och konstnären betrakta ett precis likadant rum. De skimrade av guld, de röda färgerna tycktes praktfullare, och alla drog djupa andetag. Skönheten slog emot dem med kraft.
– Men det är ju en kopia av min skapelse, utbrast den förste konstnären. Det är ju en kopia!
Då tog konungen ett steg framåt och ville kliva in i den andra konstnärens skapelse. Han stötte på en spegel. Konungen var så förbländad av rummets återgivande att han inte ens sett sig själv i den.
Spegeln kan berätta! Men bara återberätta! Inget nytt finns i spegeln.
– Ta en kaka, säger man oftast. I alla fall förr i tiden. Men nuförtiden säger man inte så. Man tar sig en kaka om man vill ha sig en kaka. Och det kanske inte är så roligt egentligen. Den som bjuder kanske ska få bjuda. – Ta du en kaka till, säger den som vill att man ska ta en kaka till. Det blir så vänligt och smakar så gott. Men då undrar man varför man bara får ta en kaka, eller kanske ta en till, då den mest sålda kakbakarboken talar om 7 sorters kakor. Och talet 7 får mig att tänka saga och myt. Talet 7 är ett sådant vackert fantasital. Därför fantiserar jag om de kakor jag kan få äta:
Så dagens ord är helt enkelt välbakat, gott och kanske inte alls – EN KAKA!
Jag läser in mig på det nya. I sin helhet. Det är lite förtida. Det är bara 28 dagar kvar till 2011. Förutseende kanske man kan kalla det för. Framtidssökande också. Men jag tycker det är en aningens roligt att se vad vi lärare kan göra. Det tycker jag faktiskt. Det finns ett stort utrymme för oss lärare i kursplanen. Det mesta av utrymmet ska dock eleven ha. Allt är egentligen för dem! Allt!
Barnet föds till världen som en finslipad kontaktsökare. Den inre kompassen riktar sig mot världen. Som om alla riktningar är inställda mot mänsklig hud, röst, värme och tillhörighet. Varje inre kompassnål darrar känsligt för varje människas gensvar. Vi är människor och vi föddes in i dialogen med andra. Vi kan aldrig avsluta vårt kontaktsökande och vår längtan efter att få tillhöra. Den inre kompassen riktar oss därför mot en annan människa. Och om det är i klassrummet. Så låt kompassen få ett gensvar! Det är varje vuxen ansvarig. Att tolka, översätta och ta emot kommunikation och viljan att tillhöra den.
Allt mänskligt är relation och kommunikation.
Flickornas tysta varande! En relevant svar på undervisningens ickedialog!
Om pojkar agerar ut sin skolfrustration så vänder flickorna den inåt. De sitter av sina skoltider i vissheten om att de är och blir det som förväntas av dem. De tysta flickornas skara är stor. De sitter i sina små grupper och vänder sig till varandra, viskar och gör annat också, pratar om sina liv och sin plats i den.
De ser till att göra sina arbeten och vill plugga, plugga, plugga! En del vill inte det. De vill försvinna! Hålla sig osynliga. Men detta är också svar på en organisation där flickorna tillåts vara osynliga. Och så växer de upp i en skolmiljö där de kryper in i studietakterna som är för höga, i tystnader som aldrig bryts för att läraren inte saktar ned kursplanernas maratonspring och därmed hindrar dialogen med och relationen till.
Det är en studietaktpinne som slår hårt i flickors liv. Som om de inte duger annat än som duktiga! Och den flickan som vänder sig inåt och målar sig pansarstark. Vem ser henne?
