Det lilla barnet, det alldeles väldigt lilla barnet håller hårt en peng i sin hand. Jag håller barnets andra hand. Vi ska köpa godis. Det lilla barnet tittar storögt över alla godiserbjudanden. Väljer långsamt sitt godis. Det blir exakt för fyra kronor. De vuxna ser inte så ofta på små barns handlanden. Så jag får markera att den lilla har en plats i kön. Då pengen lämnas till kassörskan så hjälper kassörskan till och lägger den i apparaten som både räknar och växlar och visp så … den lilla håller sina händer mot växelapparaten och tittar storögt på det som ska hända. Mynten returneras med kraft och dansar runt i den lilla skålen. Allt är gjort för vuxna. Ingen tid finns till långsamheten och nyfikenheten hos en liten en. Det är inte en sådan ekonomi att små barn får lära sig i verkligheten. Små barn får titta på och kanske göra någon annan gång. Jag står intill. Förundras. Det slår mig att barn inte fungerar i en handlande situation. De köper för lite! De tar lång tid på sig! De förstår inte systemet genast och de är så kontaktsökande. De vill bli sedda, hälsade på och tagna på allvar.

Då liten och jag lämnar affären är jag grubblande på ordet ekonomi. Det lönsamma. Det tidspressade. Det snabba. Och jag ser en nöjd liten som håller sina händer om en påse som är alldeles för stor för de sex godisbitar den lilla alldeles själv plockat ned för att äta lite senare. Jag blir arg på den alldeles för stora påsen också. Även den är gjord för att vi ska lassa för oss mer, ta större slevar med sega råttor och beska karameller. Allt är gjort för stort. Hela ekonomin handlar om snabba cash. Det ryms inga självständigt handlande barn i det tänket. Jo, som konsumenter! Men inte som aktiva inköpare av det viktiga lördagsgodiset och den svettiga pengen i handen!

Mitt ord blir lördagsgodis!