Anne-Marie Körling

Pojkarnas antipluggattityd?

Den tror jag inte på, dvs att den ligger i pojkarna. Nej jag tror den ligger i det som omsluter pojkarna. Jag tror också att vi måste prata om vad vi gör med våra elever, våra undervisningar, våra förhållningssätt och beakta att vi får svar på dem i form av elevernas attityder och förväntningar på skolan. Det är lätt att lägga ansvaret i knäna på eleverna. De är i sin antipluggkultur – inte att de har hamnat där. Det är en för lätt analys att tro att det är pojkarna själva som skapar sig en kultur. Pojkarna kanske skapar ett svar.

Jag tror på samspel, interaktion och innehåll, tempo och utmaningar och att pojkar kräver just detta för att lyckas i skolan. Jag tror också att det gäller samtliga elever, inte specifikt pojkar. Men pojkarna blir syndabockar för en monoton undervisning där de förväntas vara tysta, sitta still och inte göra annat än att göra det som sägs. Det saknas något i interaktionen för pojkar. Om lärare dessutom är kvinnliga och innehållet i undervisningen alltför monotont och tråkigt blir pojkarna lättare markörer för detta.

Jag tror mer på innehållets kraft och samspelet i kommunikationen. Jag tror på det tydliga. Pojkarna som flickorna har rätt till aktivitet lärande. Jag tror nämligen inte att flickorna klarar av det här bättre än pojkar. Däremot tror jag de får något annat. Vad vet jag inte?

Jag är egentligen inte så intresserad av att diskutera varken pojkar eller flickors lärande. Om den ena gruppen inte får sina skoldagar innehållsberikade så betyder det att hela klassen drabbas av detta. Det handlar i slutändan om undervisning, utmaningar och lärarens attityd till eleverna. Den attityden kan vi nog fila på en aning!

Vad händer om vi börjar beakta vad våra elever kan och hur de kommunicerar och hur vi tar emot dem i deras försök att nå dialog och kommunikation med det vi lärare har i fokus.