En skola för alla om man tänker byggnad!
Det är en skola för alla om man tänker sig skolbyggnad. Det är en skola för alla om man tänker sig skolmaten. Det är en skola för alla om man tänker på antalet stolar och bord. Det är en skola för alla om man tänker… men om man tänker innehåll så är det inte en skola för alla. Det är en skola för nästan alla.
En skola för en del om man tänker verklighet!
Den rapport som Skolverket idag presenterar är inte en glad rapport. Det är alldeles för många som hamnar utanför skolsystemet. Vad det kan bero på? är en fråga vi alla ska ställa oss. Vad beror det på? Och med det måste en självreflektion komma: Kan det bero på mig? på oss? på … undervisningen?
Ja… men…försvarar vi oss!
Det är inte roligt att självreflektera om man gör det ensidigt. Man kan sätta ord på sina förtjänster och sina utvecklingsuppdrag som lärare. Då lyser såväl kompetens som behov av förbättringar. Men vi bör och måste ta ansvaret för detta. I alla fall börja se om det hör samman med något som inte sker i skolan. Det är heller inte elevernas ansvar eller fel utan hela skolsystemet.
De dolda resurserna!
…den decentraliserade styrningen av skolan och den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen har betydelse. Sammantaget har det lett till att skolan har blivit allt mindre likvärdig. (Skolverket Pressmeddelande 3 september 2010)
Jag har funderat över hur vi använder våra resurser. Och jag ser att en stor resurs förblir dold och oanvänd. Den där gruppen, klassen och alla i rummet verkar för ett gemensamt lärande där vi samspelar med innehållet i undervisningen. Jag kallar det undervisningens fokus och det är kring detta samspelet med alla lärande ska äga rum. Att tala om en grupp som passiva mottagare är inte förenligt med vår samhällstid och människan som är i ständiga dialoger med varandra och där kommunikation är det vi ägnar oss åt i allt större utsträckning. Men eleverna i klassrummen tillåts inte denna kommunikation. De erbjuds alltför mycket och ofta en envägskommunikation och den samspelar inte med elevernas verklighet.
Eleverna i sig är en lärande resurs. När ska de få uppleva att de är det? Jag vet elever som mycket hellre frågar en klasskamrat om hjälp därför att klasskamraten kan översätta lärarens språk till ett mer elevnära. Och i mina pedagogiska världar betyder just detta lärande och samspelande i sin bästa form. Det betyder att elever både får förklara och genom sina förklaringar befästa sina kunskaper. Det är en stor konst att få en annan människa att förstå. Och om eleverna tillåts vara varandras hjälp så skapas diskussioner kring det som är i fokus. Därför har vi mycket att arbeta med då det gäller gruppen. Vi talar för mycket om individen. Ingen är någon utan den andre.
Gruppens kunskaper och utbildarmöjlighet
Det talas för lite om gruppens lärande och det kollektiva lärandet och gemenskapen i detta lärande. Frågorna om gruppernas storlek borde hellre inriktas mot hur vi lärare förvaltar gruppens inneboende lärande som en resurs i klassrummet. Vi bör och ska tillskriva gruppen innehåll, värde och mening.
Gruppens potential varken utnyttjas, medvetandegörs eller räknas med. I tider där kommunikation är a och o.
DN , Mats Öhlin, SvD, Dagens Eko
Naturligtvis har vi fler begrepp och många, många mer ord att förklara om dåtiden. Vi har erfarit den, fått den berättad för oss, förstått den genom skola och våra ord blev erfarna. Men då vi talar om framtiden har vi inte tillräckligt med språk för det framtida. Det blir samma ord som de dåtida som ska beteckna det framtida. Det fattas ord. För vi vet inte ännu.