Fantasins behov av erfarenheten skriver Vygotskij om i ”Fantasi och kreativitet i barndomen” 1995.
Om jag inte haft några föreställningar om vattenbrist, sand, väldiga vidder och om de djur som bebor öknen, så skulle jag naturligtvis inte heller ha kunnat skapa mig själva föreställningen om denna öken. Om jag inte hade haft en mängd historiska föreställningar, hade jag inte heller kunnat skapa mig föreställningen om och bilden av franska revolutionen.
Och följden blir därför ett uppdrag av lärarens generösa utlåning av sin kunskap:
En sådan form av samband blir endast möjlig tack vare en sekundär eller ”lånad” erfarenhet. Om ingen någonsin hade sett eller beskrivit den afrikanska öknen eller den franska revolutionen, då hade också en korrekt uppfattning om dessa företeelser varit helt omöjlig för oss. Endast tack vare att min fantasi i dessa fall inte arbetar fritt, utan styrs av andras erfarenheter och liksom arbetar i enlighet med någon annans anvisningar, bara där igenom kan det resultat uppnås som verkligen uppnås i det aktuella fallet, dvs det att fantaasiprodukten sammanfaller med verkligheten.
Anne-Marie tänker:
Detta är en aspekt av fantasin. Och här är lärarens roll mycket viktig. Dels genom att ge elever andra lärande horisonter som eleverna inte av egen hand kan veta och ge desssa fenomen så mycket näring, fakta, bilder, känsla att fantasin kan väckas och skapa något inre och upplevt erfaret. En öken är en öken också i fantasin. Värre är den öken som inte skapas i fantasin utan dödar möjligheten för den inre oasen och upplevelsen.
Det är närvaroplikt i skolan. När någon inte är i skolan så saknas den som inte är där. Jag har alltid tyckt om den inre räkningen av mina elever. Som om jag har lekt leken ”in under mina vingar”. Närvaron av eleverna hör till det som skapar ramar och trygghet. Jag minns att jag räknade mina elever efter den stora Tsunamiolyckan och att jag aldrig någonsin upplevt inräknandet som tryggare än den gången.
Det viktiga lärarspråket och nyanseringarna funderar jag mycket på. Då det handlar om elever kan vi mycket lätt sätta för stora ord på fenomen som inte alls kräver så stora ord. Vi talar om elevers oro då de inte kan sitta still, vi talar om stökiga barn då barnen visar prov på iver att göra och sätta igång eller motoriska fel då eleven är alldeles för klumpig i ett klassrum som är trångt och besvärligt att förflytta sig i. Vi använder stora ord där våra ord ska nyanseras och verka för reflektion och vidga våra egna perspektiv.