Jag tillhör dem som ville ta del av Kronprinsessans och Daniel Westlings bröllop. Och jag fick göra det. Vi erbjöds en total transparens in i det som såväl är privat och en familjetillställning och något som är offentligt och av större angelägenheter för staden och landet.
Jag har ibland ett behov av sagan och drömmen. Ibland har jag behov av stompa och ståt och hästar som bryter sönder trafikbuller och hästkrafterna syns verkliga igen. Jag har behov av klirr i glasen och de stora talen, de vackra sångerna och de stora blomsterarrangemangen, och jag har behov av den goda menyn som komponerats och diskuterats och provsmakats och förändrats.
Jag tycker om insamlandet och uppsamlandet. Jag tycker om de vackra klänningarnas parad och hur silkesfallet drar mot golven, och de polerade ytorna och tallrikar och fat som inte tål vatten utan måste torrdiskas. Jag tycker om att se en vals dansas på ett golv som tillåter det.
Det var ett inkluderande bröllop. Vi erbjöds en total insyn. Vi fick kungens ord om det besvärliga bandet som en dag måste klippas mellan förälder och barn, vi fick den besvärliga seperationen i direktsändning, vi fick en nybliven prins och hans föräldrars närvaro och den värme som en folklig svärfar kan ge den nya familjen utan att förvränga det minsta av hänsyn till börd eller göra avkall på härkomst.
Och grodorna må hoppa i alla diken och sumpmarker. Det är en saga att lyfta upp en groda och kyssa den till en prins. Det är inte gjort i en handvändning. Det handlar om större saker än att kyssa den, det handlar om att tro på den groda som kväker och beter sig, det handlar om att tillåta grodan vara en groda och erkänna grodan och dess faktiska kvaliteter. Då börjar prinsen ta form och gestalt. Sagans innehåll och kärna är allmänmänsklig. En pedagogik som skulle synas i varje klassrum.
Jag längtar efter hoppet. Om än i sagans form. Och visst var det en saga. Det säger vi om saker då de är stora och överträffar allt vi tidigare trott. Då säger vi att det är en saga. Vi säger det också för att vi har fått något att berätta om. En saga blir en saga då vi vill berätta om det vi tyckte var just en saga. Vi skapar sagan ur den verklighet vi fick. Sagor berättas för att vi vill sagan.
Sagan är utmejslad genom och i generationer. Den elaka styvmodern måste bli elakare, den tredje sonen måste ut i världen för att göra sina misstag, den starka flickan måste puttas ned i undervärlden och gå sin människovandring och bli sig själv, och slottet har sina torn och tinnar och överst i det inlåsta rummet sitter en kvinna och låter sitt hår växa sig starkt. Hon är älskande.
Sagobröllopet och balen på slottet är verklighet. Vi såg det med egna ögon i den demokrati som kan kallas Sverige. Vi får också tycka det vi tycker och vi får tänka det vi tänker, vi blir inte fängslade om vi tycker annorlunda, vi kan sitta där vi sitter och göra något helt annat och dessutom få detta visat i direktsändning under det att brudparet står vid altaret och ska bejaka varandra och sitt äktenskap. Det är stort tänker jag. Att vi får och kan och att vi inte måste.
När Prinsen berättar om sin kärlek till sin hustru är den allt annat än en saga. Den ÄR! Störst av allt är kärleken. Ja, allt kan vara ord, precis som en bal på slottet kan vara en saga, men störst av allt är kärleken. Den fick vi dela med de som älskar varandra. Vi fick den att förvalta, recencera, bedöma, betrakta och ta del av. Kärleken är allt annat än en saga. Den gör oss jämlika, sårbara, lyckliga, starka och varhelst den uppträder blir den just den unikt stora. Den är störst. Kärleken.
Anne-Marie
