OK! för diagnoserna men finns det någon grund för behandlingsmetodiken. Det pratas så mycket om individuell undervisning, tystnad, elev-lärare interaktion men framför allt om hur synd det är om eleverna med diagnos. Att ”tycka synd om” är rent skadligt för i stort sett alla elever borde vara självklart. Elever med stora svårigheter behöver att man tror på deras möjligheter.
Vi lärare kan misslyckas ändå eftersom elevens problem är för stora, klassen var inte lämplig för eleven eller resurserna var för dåliga. Arbetar vi med det vi är duktiga på, dvs pedagogik, och utnyttjar vi kraften i att en grupp kan hjälpa varandra ökar våra chanser att lyckas oerhört mycket. Vi har våra svagheter allihop men håller vi oss till våra styrkor borde det ändå vara rätt!
Lycka till Anne-Marie!
Jag publicerar detta här. Jag tänker att det är bra att vi diskuterar just hur diagnoserna hjälper eleverna och verkar för den lärande rättigheten eleverna äger. Alltid äger.
Anne-Marie