Det är ord och inga visor när August Strindberg skriver detta i sin inledning till skådespelet Fröken Julie
Men det skall komma en tid, då vi blivit så utvecklade, så upplysta, att vi med likgiltighet åse det nu råa, cyniska, hjärtlösa skådespel livet erbjuder, då vi igenlagt dessa lägre, opålitliga tankemaskiner som kallas känslor, vilka blifva öfverflödiga och skadliga, när våra omdömesorgan vuxit ut. Detta att hjeltinnan väcker med medlidande beror endast på vår svaghet att icke kunna motstå känslan av fruktan för att samma öde skulle kunna övergå oss. …
Jag skriver en bok och närstuderar dramat Fröken Julie.



Många gånger får jag lyssna till hur barn inte kan sitta still. Ganska tidigt ska de kunna det. De ska sitta i ring som mycket små. Och när någon läser ska de lyssna utan att vara nära. Jag högläste nyss för barn och föräldrar på Alfons Åbergs hus i Göteborg och tänkte på hur berättelsen gjorde att barnen ville komma nära boken, se in i den och vara nära den som berättar. Barnen kom en, efter en, och berättade, härmade och sa ord och meningar unisont med mig. Vi läste ihop.