
Issmältningen och piren. Finns det något sammanhang? Den ena riktar sig åt ett håll. Den andra riktar sig åt ett annat.
Hur kan man förstå det?
Anne-Marie

Issmältningen och piren. Finns det något sammanhang? Den ena riktar sig åt ett håll. Den andra riktar sig åt ett annat.
Hur kan man förstå det?
Anne-Marie
Inlägg som berör samma teman:

Barn är inte projekt. Barn är inte något man kan se på. Barn är inte i centrum. Barn ingår i sammanhang. Barn är mitt i bland oss. Barn tycker om att delta. Barn gör det vi gör för att de tycker om oss, vill samspela med oss, vill delta tillsammans med oss, lär sig av oss i sammanhanget.
Men att sätta en unge i ett centrum, titta på det som ett litet objekt och ett stort projekt, det är inte det barn vill. Då ett barn kommer farande, springande, hoppande, skuttande, krypande så är det för att tillhöra, ingå och vara i gemenskapen. Kanske för att visa upp något men knappast för att bara visa upp sig. Att visa upp sig det lär sig barn om vuxna vill visa upp dem. Allt gör små ungar för att anpassa sig. Och vi ställer höga, höga förväntningar och krav på den anpassningen. Vill vi våra ungar väl så tar vi dem in i sammanhangen. Och förvaltar de sammanhang vi tar ungarna till.
Anne-Marie
fotografiet har inget med innehållet att göra. Men den lilla ingick i ett sammanhang där alla såg till att hon gjorde just det. Ingick!
Inlägg som berör samma teman:
Lärare borde kanske tänka som den gamla psalmen – se till mig som liten är – och ansvara för det vi ser. Om vi ser rätt så förstår vi också vårt uppdrag. Jag ser det som en tillit till framtiden.
Anne-Marie
Inlägg som berör samma teman:

Trots att man följer en väg kan man tänka i andra banor.
Anne-Marie
Inlägg som berör samma teman:
www är en ingång till något på nätet. Det krävs lite vuxenansvar där också… lite vvv. När vi är där och även då vi står utanför ska vi ”vara verkliga vuxna”.
www tillsammans med vvv med andra ord.
Anne-Marie
som tackar en vän på facebook – som kom med tanken vvv våga vara vuxen.
Inlägg som berör samma teman:

Min skomakare och jag bytte skor i morse. Jag fick tillbaka mina nyklackade svarta skor. Mina vackra svarta skor hade blivit kvarglömda där sedan … nja… strax före november.
Då jag bad att han skulle ta mina röda skor, ja just de jag har på mig och kom inspringande med, i inbyte istället för lappen som jag glömt…
– Var är lappen, sa skomakaren vid sin läst.
– Jo…den… har jag lagt i en bok! sa jag.
– I vilken bok, frågade skomakaren som fortfarande var vid sin läst.
– Tja… det kan vara i en läst bok, kanske om hur man lästar skor, försökte jag.
– Skulle det där vara roligt, sa skomakaren som nu höll sig ordentligt kvar vid sin läst.
– NÄÄÄÄE, försökte jag som saknade läst, men jag hade ju läst något…
Min skomakare är min bästa skomakare. Han känner mig. Och han är trogen min läst. Han nickade. Tog emot mina röda skor.
Men då jag bad om en liten avlämningslapp för mina röda skor – då tittade han upp:
– Vad ska du med den? sa han och verkade lämna skomakarlästen.
Då försökte jag med…
– Bokmärke kanske? viskade jag försiktigt fram.
Jag fick ingen lapp. Mina röda vackra skor är i hans händer. Jag har gått omkring i ett par aningens för trånga skor idag.
Anne-Marie
Inlägg som berör samma teman:
Inlägg som berör samma teman: