… det blir nog många inlägg idag! Åtta stycken alla redan!
Jag plockar böcker, lyssnar på musik, slår mig ned vid datorn… skriver en aning. Lördagen är ett rike. Kaffet piper i ett hörn. Jag är hemma i allt det jag gör. Hos mig själv. I mig själv. För mig själv.
Anne-Marie,
ja, jag filar på krönikan till Lärarnas Tidning… jag tror jag skriver om den förtvivlade bedömningen och hur det kan bli när vi inte bedömer rätt och riktigt…
– Jag är så praktisk, sa hon.
– Jag är så ordig, sa jag.
Det är en annan form av praktik. Med en hammare och en skruvmejsel står jag mig slätt. Men jag kan skriva om det.
Frågan är vem som är mest kompetent? Redan detta sätt att fråga är begränsande tänker jag. Vi kan inte jämföra kompetenser så. Det är att vi värderar kompetens utifrån fel aspekter.
Vi borde tänka så här: Om du kan och jag kan detta – hur kan vi då göra något ihop? Vilka kompetenser kan vi utveckla ihop. Och en annan aspekt vi kan tänka är att – Vad gör vi med jämförelserna då vi jämför äpplen och päron? Vad gör vi med människan då vi rangordnar saker och ting? Om jag behöver ett rum tapetserat kan jag inte göra det själv. Då måste jag få hjälp. Men jag är inte helt säker på att det är så enkelt ändå.
Jag tapetserar gärna, målar gärna, slipar golv, oljar in och donar. Jag klarar saker av detta slag. Men jag är dålig på att borra och sätta upp saker och ting. Men redan detta är feltänk. Jag är inte dålig. Jag har inte prövat tillräckligt. Har inte övat mig i att borra, handskas med redskapet, prövat på en prövovägg av gips eller betong. Jag antar bara att jag inte kan. I själva verket har jag blivit så vuxen att jag inte längre prövar mig fram. Jag har givit upp. Resignerat och gjort mina ord till min egen sanning, den att jag är okunnig och inte kan något om päron … men att jag kan något om äpplen.
Jag är för feg eller för lat för att pröva och utforska min okunskap. Jag har haft andra runt omkring mig som gladeligen borrat och finjusterat och tittat på något jag snedborrat och så har jag vikt ihop servetten och torkat mig om mitt språkrike och sagt
– Ja, jag är inte så praktiskt lagd!
Jag tänker att praktikern inte heller är så oäven med orden, skriften och texterna. Praktikern har bara valt att säga att praktikern är mer praktisk än något annat. Jag slår vad om att praktikern fått sina ord sågade och sin lärande utveckling slagen i spillror i form av alldeles för många bockar i kanterna på det mesta som omringas av ord och meningar. Jag tror inte på den enkla sanningen. Inte ens då jag själv söker gömma mig bakom den.
Anne-Marie
Hi hi – jag har förmånen att få älska Max Entins teckningar. Max Entin är med i Svensklärarredaktionen. Då Max Entin antecknar gör han det i teckningar, då jag antecknar gör jag det med fotografier, då Maria antecknar gör hon det med sin penna och sina egna ord, Jana sparar det mesta i huvudet och där tänker hon och … när Victor är färdig har vi en vers!
Ja, vi har våra sätt. Och inget sätt är bättre än någon annans. Jag syns i teckningarna… och jag vet att jag rör mina händer i samspel med mitt tal.
Anne-Marie
De vackraste resorna jag har gjort är de långsamma. Jag har rest med mina barn genom Europa. Långsamt. Med tåg. Det var vad jag hade råd till. Flyg och charter kändes inte alls som en resa. Det var bara att byta plats. Ett slags ”VIPS” så var man där och inte här. Den första resan gick till en by i Grekland. Tåget tog dagar, timmar, oändligheternas tider. Den andra resan gick till Italien, den tredje och fjärde resan gick till södra Spanien.
Resorna tog minuter, timmar, dygn och dagar. Vi reste över gränser, från svenska gränsen över till det danska landet, till det tyska och till… och vi satt i timmar och tittade ut på omgivningarna, såg begravningsföljen och kistor, såg djupa dalar och ofantligt höga berg, vi åt konstiga smörgåsar vid någon station där vi plötsligt inte förstod språket, vi lekte, läste och sov i ett dunkelidunkande som aldrig någonsin var obehagligt, otrevligt eller långsamt.
Den första resan var den längsta. Då var min yngsta son nästan tre år. Han var idel nyfiken med den lilla ryggsäcken fylld med leksaksnödvändigheter… och stornallen under armen. Vi hade börjat vår färd. Tunnelbaneturen den gången var vår biljett ut i världen. Väl framme vid Stockholms Centralstation hoppade och skuttade den där lilla vackra ungen:
– Vi är framme i Grekland!
Anne-Marie
Det var så vackert skrivet:
E t t b e k a n t a n s i k t e s o m s k u l l e k ä n n a s s o m e t t
s t ö d n ä r t r ö t t h e t e n g ö r m i g s k ö r.
Per Naroskin; Nyttan av att tala högt med sig själv, 2002/2007
Churchill sa till sina mannar - When in hell keep walking - och detta med att röra sig TROTS allt - det tänkte jag och fotograferade ett anslag till rörelse en väldigt kall vinterdag den 19 februari 2010
I läsande dialog – ja, jag upptäckte att det var i den jag var – i dialogen. Så är min läsning. Långsam. Noggrann. Som om jag pratade med författaren under det att jag läser.
Nu läser jag Per Naroskin ”Nyttan av att tala högt med sig själv” (2002/2007). Jag är ju en sann praktiserande muntlighetsaktivist, och önskar att mina elever får uttrycka sig muntligt i så stor utsträckning som det bara är möjligt. Titeln tilltalar mig. Då läser jag detta och tänker genast pedagogik. Jag tänker elevens styrfart, lärarens styrfart och pedagogikens styrfart.
M E T A F O R E N S T Y R F A R T
Per Naroskin talar om metaforen styrfart. Jag finner metaforen tydlig i pedagogiska sammanhang, den att titta på elevens styrfart; vad driver eleven och med vilken drivfart drivs eleven. Nu vill jag absolut inte tala om eleven i tredje man, göra eleven till objekt, utan mer låta eleven ingå i denna diskussion.
Jag måste citera Per Naroskin:
”Man tänker sig en båt som åker nerför en flod. Om den inte har någon egen hastighet kommer skepparen inta att kunna ta ut en riktning – hon kan bara följa med strömmen och hoppas att den kommer att föra henne dit hon vill komma.
Men med bara EN knops högre hastighet än den omgivande strömmen, får hon styrfart. Då kan hon ta ut kurs, bestämma var hon vill gå i land och till och med röra sig mot strömmen.
/…/
Först och främst är det rörelsen i sig själv som är avgörande. Det räcker inte med att sätta upp mål. Det handlar lika mycket om att man vill röra sig i riktning mot dem.
/…/
Att vara utan en någorlunda tydlig framtid är som att lida skeppsbrott och inte veta åt vilket håll land ligger. Det enda man kan göra då är att trampa vatten.
/…/
Förr eller senare blir man tvungen att ta ut en riktning och börja simma, annars drunknar man.”
Man kan synbart tappa den yttre styrfarten, och stå stilla för en stund, utan att förlora den inre, det betyder inte att kompassnålen snurrar vilset omkring, tänkte Anne-Marie då hon i långsam mak strosade omkring i den hårdaste permafrosten. 2010
Detta kan vara något att undersöka:
Hur ser elevens styrfart ut?
Varför uppfattar vi att eleven inte har någon styrfart?
Om vi inte tror oss om elevens styrfart, hur identifierar vi att den inte finns?
Om den inte finns hur aktivera vi dess möjligheter att återkomma?
Varför upplever inte eleven sig ha någon styrfart?
När upplever eleven sig ha styrfart?
Vad är styrfartens möjligheter?
När vill vi inte att passagerarna ska äga styrfart?
Vad händer om styrfarten kopplas samman med styrkraft?
Sitter vi alla i samma båt?
Har några hoppat av båten?
Finns det förutsättningar för elevens styrfart?
Finns det hinder för elevens styrfart?
Måste man peka ut personen som saknar styrfarten?
Kan man fundera över miljön kring styrfarten?
Vad kan man göra med för hög styrfart?
För låg styrfart?
Sitter eleven i en annan båt och har funnit sin styrfart där?
Varför har eleven ingen styrfart?
Hur kan eleven få fatt i sin styrfart?
Vad ska kapten göra så att alla får uppleva styrfarten?
Vad är pedagogikens styrfart?
Hur ser lärarens styrfart ut?
Varför tala om styrfart?
Varför måste du fråga så här Anne-Marie?
Finns det vatten att styra i?
Är båten sjösatt?
Är vi i en leksaksbåt och övar?
Om vi tror att vi är i vattnet och i själva verket befinner oss på torra land?
Vilken båt sitter du i?
Vilken båt sitter jag i?
Vem styr?
Vad händer om alltsammans kantrar?
Kan alla på en båt äga styrfart?
Kan man låna någon annans styrfart?
Får man åka med ett stycke för att uppleva resans glädje?
Får eleverna uppleva styrfartens kraft och glädje?
Får eleverna pröva att sitta i båten?
Vet alla var livbåtarna finns?
Hur gör man med styrfarten då isen lagt sig överallt vatten? frågar Anne-Marie. Jag leker med tanken och sätter på mig de varmaste eskimåkläder och fortsätter att gå mot öppna vatten!
Jag älskar frågorna! Min styrfart är frågorna! Och jag är mycket långsam i min riktning mot svaren. Att leva med påståenden utan frågorna är för mig att förlora sig till någon annans styrfart. Då undrar jag var livbåtarna finns!
Anne-Marie
