Jag är ett lärvertyg för eleven. Så tänker jag. Frågan är bara hur jag möjliggör för eleven att verkligen få uppleva att jag är elevens lärverktyg. Jag kan både vara elevens hinder och förutsättningar. Därför är det nog av vikt att se sig själv i vitögat och fråga hur eleven uppfattar sina lärverktyg.
Anne-Marie
Anne-Marie
Det är som det är, men jag blir personligt drabbad! Försöker se nyktert på det hela.
Anne-Marie
Det är nog viktigt med en grundläggande läskunnighet och en utvecklad textrörlighet tänker jag. Här stod jag och var läskunnig. Jag såg både hit och dit, jag såg bord och stolar, jag tänkte kyla och frysa, jag såg is och istappar, jag såg snö och jag läste skylten.
Got the message!
Anne-Marie
Vi stod nästan i en timme ute i kylan och väntade på det tåg som skulle komma. Det kommer om 2 minuter, om två minuter, om tre minuter… och vi stod där vi stod och trodde på vad vi såg på upplysningsskylten. Några blev full i skratt och skrattade ut andedräktsskratt och andra stod och huttrade och alla undrade vad som hänt. Då rullade ett tåg in och stannade vid perrongen. Tåget tömdes på sitt innehåll. Och dörrarna stängdes. Under en halvtimme stod tåget där det stod, låst och orörligt. Islandskapet slöt sig runtomkring oss. Där stod kung Bore och kastade isstjärnor och blåste isvindar. Vi är bara vanliga människor. Vi fryser så lätt.
Det märkliga i sammanhanget – det är att det står ett uppvärmt tåg på en station där folk fryser. Man stänger alla dörrar för att ingen ska kliva på. Där utanför står så alla och fryser, trampar upp snöstigar, gör åkarbrasor, lutar sig intill varandra och några vackra kära lutar sig intill och gör sin frusenhet mindre kall.
Jag undrar… varför … man inte öppnar upp detta stillastående tåg och bjuder in människorna i värmen. Det hade bara skapat värme mellan oss pendlare och förlåtit allt det trubbel som vi förstår att snö, väder, kyla skapar för själva tågen och …
Nåväl vi började prata med varandra där vi stod. Så värms man också av kommunikation med andra. Den goda och den värmande kommunikationen. Och utanför de samtalen där ven kallvinden.
Jag är präglad av musik sedan jag var mycket, mycket liten. Vi samlades kring pianospelet, jag somnade till pianotoner, jag sjöng jämt, jag hörde mammas transistorradio med klassisk musik då vi somnade på semesterortsplatser. Jag tyckte alltid om musik. Jag vet med säkerhet att jag är glad då jag nynnar. Det är ett mycket tonsäkert bevis på att jag mår bra.
Mina barn brukade alltid tysta mig, de visste ju inte att det var gladnynnande, och skämdes då jag nynnade högt i matvaruaffären. Idag sjunger jag igen!
