Jag ser ut en vintrig dag – kallt, kallt, kallt. Jag ser ut och jag ser ut som jag gör där jag ser ut. Idag fick jag pröva att bära burka. Jag stod så länge jag stod ut att bära den. Jag såg ut mot världen så begränsad. Jag anade en distans jag inte önskade. Jag vill se och bli sedd! Simple as that!
Anne-Marie
Det händer så mycket spännande ute i skolvärlden och skolsverige. Jag är så nyfiken. Det är spännande saker både här och där. Det fina är att anslaget och ansvaret är omslutande gott kring barnen. Det är det fina. Det är också den melodi jag helst sjunger med i.
Trallallallaaaaaaaaaaaaaa!!!
Anne-Marie
Barnet är nyfiket. Världen byggs ut allteftersom barnet tar steg i olika riktningar. Vi som är omkring detta barn ska göra vårt allra bästa för att skapa världar som är värdiga att kliva in i. Och vi ska omsluta barnet i gemenskapen och ibland frustrera med svårigheter, ibland skapa lite lättpromenerade vägar, men vi ska inte bedöma utifrån den lillas brist utan se till den miljö denna brist i så fall uppkommer. Hur kan jag göra det bättre? Hur kan jag som vuxen ta mitt ansvar? Hur kan jag se motivationen, nyfikenhet och livslusten att lära. Ja, jag skrev livslusten!
Sätt inte barnet i centrum – sätt barnet i sammanhangen.
Detta är en av mina idéer. Jag vet att också Jesper Juul driver den här tanken. Så jag tar hans idé och förhållningssätt i mina tankar:
Barnet i centrum blir ensamt. I ett centrum är man till allmän beskådan, ska prestera, göra någon nöjd, blir ett objekt som det subjekt man är. I ett sammanhang befrias den lilla ungen från allt detta fokus och blir en del av sammanhangen. I undervisningen ser jag det som en uppgift att skapa sammanhang där eleven tillåts blomma ut i den gemenskapen som sammanhanget ger och uppgiften skapar. Barnet är inte ens i fokus för bedömningarna utan undervisningen är det och det eleven kan, vill, vågar och får utveckla i denna gemenskap. Det är undervisningens resultat som ska bedömas och det som syns av elevens gensvar. Jag har flera modeller där jag utvecklar detta. Och alltid, alltid, alltid är eleven med i det sammanhang där vi tillsammans bedömer resultat eller process.
Inget ensamt objekt med andra ord – utan ett självsklart subjekt i ett omslutande sammanhang. Att barnets bästa ska råda är för mig en självklarhet. Det betyder inte heller att just själva barnet ska befinna sig i det centrum utan att handlingarna kring barnet ska stå i centrum.
Min melodi!
Anne-Marie
Då jag fick min utbildning på Nya Zeeland fick vi till uppgift att konstruera och iordningsställa ett klassrum. Ja, vi fick det pedagogiska uppdraget att skapa ett klassrum för lärande. Det är tio år sedan. Detta klassrum skulle skapas genom att vi tänkte lärande. Det skulle bli ett lärande rum:
Det var ett väldigt spännande tänk som vi inte då på plats tog på fullt allvar. Vi kom från en klassrumsmiljö som aldrig lyfte frågan medvetet om rummets betydelse och signaler för arbetet i det. Jag kom att under alla mina klassrumsår söka mig till det lärande rummet och ifrån det rum som inte var medvetet ordnat för elever.
Jag upptäckte detta på en skola på Nya Zeeland där jag fick min utbildning, och återupptäckte denna organisation i en skola på Manhattan i New York. Där var jag också och utbildade mig. En förälder kom en gång till mitt klassrum för att hämta sitt barn. Hans barn hade gått på skolor världen över. Han bekräftade min organisation och sa att så här bygger man lärmiljöer ute i världen. Jag visste inte att du…
Jag måste försvara min klassrumstanke, för den omsluter min professionella idé om lärandet, elevsamspelet, elevernas medverkan, demokrati, lärande i gemenskap och framförallt den mångfald av undervisningar jag kan förverkliga tillsammans med eleverna – enskild undervisning, parundervisning, liten grupp undervisning och självklart hel och halvklassundervisning. Jag är en undervisande lärare. Och jag förvaltar den tiden fullt ut.
Nu har jag lämnat klassrumsrummet och organisationen för att bygga upp den i andra verksamheter. Det arbetet ser jag som en del av den demokratiska processen och en människas plats i en organisation som ger luft och skapar förutsättningar för en plats på en framtida arbetsarena där flexibilitet, samspel, kommunikation och dialog är en förväntad kompetens.
Anne-Marie
Jag kan inte släppa den här frågan om läsning och hastighet. Jag tänker på mig själv. Jag är en snabbläsare. Det har alltid varit en god förmåga. Det vill säga på den enda plats där jag fått min läshastighet mätt, bedömd och framlyft.
Det var läraren som satte en slags klocka i klassrummet som alla skulle hinna läsa på en viss tid. Så vitt jag vet har aldrig någon lärare läst texten i sin helhet och tagit tid på sin egna läsning, hur snabb den är, bedömt sin förmåga att samtidigt reflektera, skapa inre bilder, förmåga att stanna upp för att bättre förstå, tänka i relation till innehållet, för att göra en slags bedömning av vilken tid det kan komma att ta för eleverna. Jag tror att läraren bedömer efter ett ungefär – alltså hur många elever som är klara ungefär samtidigt så blir de en norm – och därmed drabbas de som behöver mer tid.
Om läraren tror att en läsning tar si eller så lång tid så gör läraren ett antagande utifrån de som blivit klar ungefär samtidigt. De elever som inte har läst klart blir då stressade. Stressade känslor försvårar saker och ting för eleverna. Läsningen går långsamt och man skyndar sig för att stressa sig färdig för att inte avsluta sin läsning i den tid som eleven själv behöver.
Om läraren inte bedömer innehållet och lyfter fram diskussionen så kan det mycket väl hända att de som läst snabbt och fort inte alls förstår texten på det djupa sätt som läsningens innehåll kräver.
Jag har aldrig, aldrig, aldrig fått min läshastighet mätt någon annan stans än i skolan. Jag har aldrig förstått varför den är viktig. Det är väl snarare så det absolut viktigaste är att jag förstår innehållet.
Jag tänker på mig själv. Jag har läst utan klocka i många, många år. De flesta texter jag läser kräver oändligt mycket tid av mig. En dikt av Tranströmer arbetar jag fortfarande med att förstå, tolka och tänka kring, en krönika i någon tidning läser jag med ledighet och nöje, en roman får jag läsa om och om igen för att vidga min förståelse (Raskolnikov i Brott och Straff är en psykologisk karaktär som jag återupptäcker då och då) och min sista bokläsning – den av Tor Wennerberg har jag läst synnerligen noggrant och sökt gemensamtänka i förhållande till.
Nåde den som satt en klocka och bedömt min läsförmåga efter den. Klockan klämtar… men inte för läshastigheten.
Anne-Marie,
som hellre vill ha en långsam och noggrann läsare vid någon kärnkraftsanläggning, hos en läkare, hos en kemist, hos en … om du vill läsa andra artiklar om denna läshastighetstanke får du söka under fliken Läsning här på bloggen. Jag har skrivit flera inlägg om denna förmåga.
Ikväll är det svensklärarredaktionsmöte. Då sammanstrålar vi. Det är så vackert ord. Sammanstrålar. Genom våra sammanstrålningar hoppas vi att vi utstrålar mot er. Det är också ett vackert ord. Utstråla. Kanske ordet instrålar är vad orden kan åstadkomma inne i oss alla.
Anne-Marie
