Han läste långsamt… alltid sist i klassen då det var gemensam läsning av gemensam text. Den där tysta läsningen med den där tysta förväntningen om att läsa si och så antal sidor i en bok. Han var alltid sist. Men han läste noggrant, med inlevelse och med eftertänksamhet.Men hans lärare frågade honom inte om själva läsningen utan konstaterade att han läste… ja…just det… långsamt.
Idag kanske vi ska tala mer om att läsa långsamt. Vi lever i snabbläsarens tidevarv.
Lärare poängterar och problematiserar för ensidigt detta med läshastighet. Vi borde istället titta på hur läsförmågan ser ut, vad läsförmågan innehåller, hur eleven förstår sin läsning. Det slog mig att jag hellre vill ha en långsam, eftertänksam och noggrann läsare vid ett kärnkraftverk eller vid en analys och diagnos av en eventuell sjukdom, än en snabbläsare som skummar över och igenom i all hast.
Varför mäter vi läshastigheten? Varför väljer vi inte ut texter som angår eleverna? Varför samma text och initiera tävlingsläsandet och därmed skapa osäkra läsare. Det är vi lärare som konstruerar situationerna? Inte eleverna. De blir hänvisade dem.
Anne-Marie
Läs också här: Om textremseläsning!
