Anne-Marie Körling

Fokus är ett viktigt ord i min pedagogiska tanke.

Jag tänker alltid – vad är fokus?
För mig är fokus själva objektet för lärandet.
I fokus är inte läraren. I fokus är inte eleven.

Ämnet, uppdraget, undervisningen, problemet, texten, orden är fokus.

Igår diskuterade min klass en afrikansk dilemmasaga. Jag hade läst den högt. Kastat ut frågorna som då kan betraktas som frågor till undervisningens fokus – den afrikanska sagan! Det gör att eleven inte hamnar i centrum utan dras in i centrum där undervisningen är. Jag har börjat tänka i dessa banor alltmer. Jag tror att jag får utveckla dessa tankar så att jag gör mitt tänk begripligt.Då detta perspektiv blir tydligt för eleverna försvinner också en viss rädsla för att tala, ingå och bidra. Det är fokus på något annat utanför som diskuteras och i detta ingår jag, skulle kunna åskådliggöra detta tänk.

Lite av tankarna hör samman med ensamheten i centrum  – vilket Jesper Juul, den danske psykologen som jag ibland träffar och diskuterar med – barnet som ställs i centrum blir alldeles ensam i detta centrum. I centrum blir och är barnet är uppdraget! Barnet kan värderas.

Jag tänker  – om jag skapar ett undervisande fokus är vi, jag som lärare är lika delaktig som mina elever är i detta VI,  tillsammans runt detta fokus. Vi ingår i ett sammanhang. Det gör att undervisningens fokus kan värderas, ifrågasättas, utvärderas, diskuteras och analyseras. Hur förstår vi det här tillsammans? kan man då undra. Om eleven är i centrum och får en text, en fråga kommer vi ha den inställningen att vi bedömer barnet och inte uppgiften. Jag vill skapa en kraftig förskjutning mot ett annat fokus än det elevcentrerade – mot en gemenskap kring en undervisning och ett härligt problem –  och en gemenskap kring detta.

Jag återkommer!

Anne-Marie