Innanför i kyrkan.
Det stillsamma avskedet.
Blommorna.
Tonerna.
De egna tankarna.
Riktningen mot farväl.
Utanför.
De små.
Barnskratten på gården.
Barnskratten.
Innanför i kyrkan.
Det stillsamma avskedet.
Blommorna.
Tonerna.
De egna tankarna.
Riktningen mot farväl.
Utanför.
De små.
Barnskratten på gården.
Barnskratten.

Barn och unga som inte kan läsa måste omedelbart få hjälp att lära sig läsa. Jag har träffat elever som hjälpligt kan läsa en Alfonsbok i årskurs sju eller åtta. Varför det är så måste vi naturligtvis komma tillrätta med men det får inte hindra att vi genast gör något för eleven som inte kan. Lektioner som bygger på text är meningslösa om man inte kan läsa och elever som inte kan försöker klara av sina skoldagar på de sätt de förmår. De kan bli stökiga, ointresserade och hålla sig undan lektionerna. Vi bör i första hand se över elevers läsförmåga och undersöka hur den ser ut och vad vi kan ta vid och ge undervisning.
Jag brukar undersöka hur eleven läser faktatexter, matematiktexter, tidningar och skönlitteratur. Då det gäller faktatexter tar jag de texter som eleven måste läsa då eleven har ämnet, tidningar tar jag Metro, morgontidning, eleven får välja vilket, matematiktexterna tar jag ur den matematikbok eleven har, skönlitteratur får eleven välja ur ett par stycken.
Vi samtalar om hur läsningen fungerar och vad undervisningen kan ge eleverna för möjlighet. Jag skulle önska att man avsatte tid för elever som inte kan läsa på den nivå som kurslitteraturen kräver och att undervisningen utvecklas att bli mer modellande och gemensam. Det krävs insatser och vi kan inte vänta med dem.
Då jag arbetar med elevens läsning gör jag:

Jag började med detta 1997 och fortsatte genom alla år att följa elevens läsutveckling. Det tillhörde en daglig aktivitet i klassrummet. Fyra-fem elever fick varje dag läsa för mig och så tittade jag på hur de läste och så lade jag upp lektion efter vad jag såg och vad som behövde utvecklas. Undervisningen jag bedrev handlade sedan om fem undervisningsformer;
Syftet har varit att se hur elever läser och förstå hur jag måste undervisa, modella och så att de kan följa med, förstå och lära sig mer om sin läsförmåga.
(Kiwimetoden 2006)

Den första strofen:
Ur 17 dikter, 1954
Den sista strofen:
Ur Den stora gåtan, 2004
Lektionerna ska involvera. Genom ord och muntliga sammanhang möjliggörs för eleverna att prata, pröva och utforska hur att göra berättelser och skapa mening runt några ord. De här orden ska ge oss flera berättelser att dela i klassrummet. Det kan tyckas som en liten ingång men då eleverna får medverka så påverkar de hur de här orden kan komma i omlopp, både muntligt och skriftligt. Jag brukar arbeta länge med det muntliga för att låta eleverna diskutera två och två, dela mellan fyra och så i helklass. Då vi börjar skriva har vi fått använda orden och lyssna till hur andra gör det. Jag skriver och gör samma uppgift som eleverna. Först en gemensam modell där alla får bidra. Sedan en egen så att eleverna får härma.


Nja. Inte ska jag skriva någon bok. Jag kastade ut några lasson till någon jag gärna ville skriva ihop med. Men som det är när det gäller att skriva så är man plötsligt på väg. En dag har man skrivit fyrtio sidor och inser att kanske, kanske är det här ett embryo. Sen lägger man den åt sidan. Den förlorar värde. Det blir fyra, fem, sex och sju små högar. Jag skriver ut. Papper gäller för mitt skrivande. Utan papper ingen bok. Jag köper därför hem papper i mängder och fyra fem bläckpatroner för de går åt så de ryker.
Plötsligt inser jag att jag skriver en bok. Då är jag fast. För den fäster sig på mig. Vaknar plötsligt klockan halv fem och måste skriva en rad eller två. Klockan halv åtta märker jag att det har gått några timmar. Klockan två måste jag äta lunch. Då sitter jag i morgonrocken. Oborstade tänder. Folk kan bli avundsjuka på den där flown. Jag märker inte av den. Har ingen känsla av tid alls. Andra får kalla det vad de vill. Jag kallar det ingenting. Jag märker att det är middag och att jag har glupande hunger.
Någon gång tänker jag på skrivmaskinsfröken. Hon som lärde mig om den raka ryggen och den fingerlätta hållningen över tangenterna. Den livslånga kunskap hon gav mig. Genom att påminna, övervaka, justera och slutligen låta mig skriva på den elektriska skrivmaskinen. Som bokstäverna for iväg. I galopp alla j och alla f. Försiktigt sa fröken. Lätta fingrar annars åker ni ut i marginalen.
Jag skriver om fyra fem gånger. Texten tvättas. Jag räknar ord. Det är en stunds summativ glädje. Nästa dag har jag raderat 50 000 ord. Så växer boken fram. Den kallas boken. Men med jämna mellanrum vill jag göra mig av med den. De där stunderna när de egna orden värderas som sopor och det jag försöker säga känns onödigt och frågor om varför tornar upp sig och river av självförtroende. Då läser någon högt ur texterna. Med inlevelse. Jag tycker då mer om den som läser upp texterna är själva innehållet. Det är så fint att bli uppläst. Med inlevelse uppläst. Här är några räkna ord:



Vi var fyra runt bordet. Vi gick runt samma innehåll. Det serverades lunch. Det var grönsaker kalla och varma. Vi har ett gemensamt innehåll. Vi gör så olika med det. Kanske handlar det om vår förmåga, vår vilja, våra önskemål och allt det som kommer med att kunna välja. Kanske handlar det om att inte göra det man vill. Den goda gräddsåsen tar vi inte av men skulle vilja. Vi går omkring med våra tallrikar. Ett gemensamt innehåll har vi. Så olika det blir av det vi får.
