Min dag fram till lunch:
Två pedagogiska samtal per telefon.
En pedagogisk idé som det sprakar lite om.
Ett samtal med en rektor.
Tre koppar kaffe.
Två knäckebröd med kaviar på.
Tre sidor tvättad text.
Två sidor nyskriven.



Boktitlar säger en hel del. Meddelanden likaså. Den här boken stod bakom glas. Jag ville genast läsa den. Och så tänkte jag på alla märkliga sms som skickats hit och dit som inte har blivit förstådda eller begripna på det sätt man önskade. Som om de förvreds och blev till något annat. Och där står man i sin grönska och skickar glädje till en som det stormar kring och vädret är allt annat än vackert.

















Det här är en bildsvit över ett arbete jag såg på ett museum i Edinburgh. Där satt musiker och bildpedagoger och barn i alla åldrar. Ja, föräldrar också. De sitter mest och tittar på men de blir som barn själva.
Ordning och reda. Det är ordning att skapa miljöer för barn och unga att lära på. Ordningen som kommer med att saker och ting finns och att det finns bord att vara vid. De här borden fanns som en del av utställningen om konstnären Lichtensteins verk. Bara en sådan sak. Att sätta tavlorna en liten bit högre upp så att alla kan se dem. Och också för att skydda dem från barns händer. Men inte hålla konsten ifrån dem.
Modella och modeller. Det måste finnas möjlighet att följa något om man ska lära sig av något. Här fanns konstverken men också detaljerna ur konstverken. Notblad och notrader. Det fanns noter som visade musikstycken. Det fanns också andra verk som inte handlade om musik utan mer om ljud. Konst låter. En tavla kan säga något. Som Lichtensteins konst gör. Det finns ord i konstverken. De talar naturligtvis till oss om vi kan läsa dem och om vi ser på konsten där de presenteras.
Att få pröva själv. Det finns möjligheter att pröva själv. Att göra konst på egen hand. Barn och ungdomar satt vid borden och gjorde egna notsystem. De tittade noga på noterna som också är ett tecknat och ohörbart språk. En musiker som kan läsa noter kan också höra musiken. Den läsförmågan. Att höra det som står. Inom sig.
Att visa, berätta och få sitt verk spelat. Vid borden lyssnade pedagoger till barnens berättelser om den konst de skapat, vad de lånat av Lichtenstein. Jag hörde barnen använda många ord och mycket känslor i sina berättelser. En musik spelade upp de noter som fanns i notsystemen. Den musiken som barnen själva skapat. Det slog mig att det inte finns något rätt eller fel i musik. En ton kan spelas. Att den inte hör samman med en annan ton är en annan sak. Musiker återger. Barnet får lyssna. Den summativa återklangen.
Styrdokumentens spelrum. Den här undervisningen kan vi också göra. Det kräver samspel mellan två undervisande lärare. En musiklärare, en bildlärare och kanske också en lärare i språk som kan fundera över hur man kan göra en språklektion på samma sätt. En utmaning att tänka genom om inte annat.
Styrdokumentens innehåll rörande ämnet BILD gällande undervisningen
Styrdokumentens innehåll rörande ämnet MUSIK gällande undervisningen
Ha det gränslöst roligt då ni ger undervisning och möjliggör för eleverna att höra konsten och prata till den. /Anne-Marie