Jag minns skrattet. Märkliga sak att minnas. Men jag minns skrattet. Jag hör det närhelst jag vill. Skrattet var alltid vänligt, hoppfullt och äventyrligt. Ju mer äventyrligt desto lyckligare skratt. Skrattet var aldrig för högt men oändligt evigt. När skrattet hade fått fäste tog det lång, lång tid för det att ebba ut.
Jag minns en gång hemma hos en familj i Kina. Då hade jag med mig den som skrattade. Mannen var så stolt över sitt hem. Han visade och visade. Vi förstod inte språket. Jag nickade och nickade. Den som skrattade hade precis börjat skratta. Och skrattet vilade under hela besöket som ett grundljud. Mannan lade sin arm om den skrattande och så skrattade de ihop. Ingen av dem förstod varandra. Men skratta ihop kunde de minsann.
Ja, det minns jag. Skrattet. Blundar jag kan jag höra det igen. Och så den där gnistan av lust till äventyr. Lilla Mamma!
Jag skulle baka tårta. Eller ta båten ut till skärgården. Till det där bageriet där vi en gång satt. De lena kullarna med kaffekopparna snedställda, och kaffeinnehållet på vippen att rinna över. Jag skulle äta en tårtbit som den gången då vi alla åt tårtbitar ihop. Någon slickade slickepotten då tårtan gjordes och denna någon kunde vara vem som helst av oss alla. Så flög fåglarna sin kos och humlorna dundrade ned i späda blomster i vår närhet. Någon av oss hatade myggen och prisade vinden som förde dem bort, långt mot myggornas paradis. Sedan satt vi väl där och skapade födelsedag medan åren gick och allting gick. En dag blev det ingen mer födelsedag.
Det blev ett minne. Födelsedagsbarnet, som nu skulle varit en gammal tant, sitter och funderar över sin livstid på en helt annan sida om världsäventyret. Vi andra stretar på och slickar fortfarande av slickepottar, äter gräddtårta, dricker kaffe och sätter ned koppar på en stenhäll. Så där snett, så där snett.
Det är ett avstånd i betraktad. Om man betraktar någon gör man det med huvudet och inte känslorna. Om man betraktar ett barn så deltar man inte i relationen. Det är ett gigantiskt avstånd.
De här orden:
Vi kan skapa mängder med meningar och fylla dem med ord som faller oss in. Det är roligt och kreativt.
Idag tog jag farväl av mitt klassrum. Efter några års mycket hårt, roligt och mödosamt arbete packade jag ihop allt som var mitt, allt som var barnens, allt som var skolans. Jag tänkte att då blir väl klassrummet tomt, men det blev det inte. Så mycket fanns kvar där inne! Jag satte mig längst bak i rummet och tittade och lyssnade. Jag såg alla barn när de satt med huvudena tätt, tätt intill varandra och studerade ståndare och pistiller. Jag såg när de kastade huvudet bakåt i ett gapskratt över det vi läste i Tsatsiki. Jag såg tårar från någon som inte fick vara med. Och från någon som kunde mer än hon trodde. Från föräldrar på avslutningen.
Jag blundade och hörde småprat, bikupor av barn som resonerar. Jag hörde min egen röst läsa högt. Jag hörde musik och filmers berättande.
Och jag log. Innan jag lämnade klassrummet vände jag mig om och tackade rummet för allt jag fått vara med om där inne under några år och jag bad rummet ta väl hand om de som kommer efter. För som tur är fylls det där underbara, livgivande, fantasieggande rummet av nya barn och nya lärare när sommarlovet är slut. Som ett skolans eget kretslopp. Klassrummen!
Detta fick jag i mitt mail. Jag har läst det flera gånger. Detta ska vi sprida, berätta om. Den där lärarviljan, lärarglädjen, lärarlusten.
Jag följer ansiktets berättelse. Läpparna formar ord. Ögonen söker min blick. Jag håller om utan att beröra. Jag följer ansiktets berättelse. Ser blicken kasta sig ned för stupet vid horisonten. Jag ser en smärta dra fram över landskapet. Jag följer händernas rörelse. Hur fingrarna sluter sig samman. Hur knytnävarna håller sig beredda mot magen. Hur knytnävarna ska hålla samman alltsammans. Hur benen ska bära några steg till.
Jag minns den gång jag såg en ung människa hålla sig samman. Hennes försiktiga rörelse mot den egna huden. Den egna handen berörde hennes andra arm. Hon var rädd. Hon var otroligt rädd. Jag satt mittemot. Flyttade mig intill. Lade min arm över hennes axlar. Tog hennes hand i min. Hon tog den omedelbart. Höll som om jag aldrig någonsin fick gå. Jag höll handen.
Vi är människor. Vi är människor. Jag tänker det ofta. Att vi är det. Människor.
