Det femte inlägget i Rektortycket skriver Carolina Thornström. Och jag citerar ett litet stycke, ett textsmakprov och önskar er god läsning på rektortyckets blogg.
Jag sänder mitt tack!
Det femte inlägget i Rektortycket skriver Carolina Thornström. Och jag citerar ett litet stycke, ett textsmakprov och önskar er god läsning på rektortyckets blogg.
Jag sänder mitt tack!
Jag känner sådan innerlig pedagogisk omsorg om mina lärarstudenter. Jag vill ge dem allt jag har och allt jag kan. Jag vill se dem växa till lärare. Och jag ser dem göra det. Då jag modellade hur man kan dokumentera och hur att göra det dagligt och genom alla elevers röster fick jag kandidaterna att uppleva styrkan i den egna stämman. Och därmed mångstämmigheten i gemenskapen med andra. Alla ska få sin röst hörd, bekräftad och återgiven. Så ser jag på uppdraget.
Karin Nygårds kände sig lite orolig för alla tyckares tyck och vi twitterpeppade henne att inte tänka på någon annan än henne själv och hennes eget skrivande och tyckande. Och ja …
vi behöver pepp för att lyfta upp och fram varandra, vi lärare. För om vi inte gör det med varandra hur ska vi peppa och lyfta elever. Så tack Kära Karin Nygårds för ditt inlägg idag. Jag blir glad, peppad och lyft av dina tankar. Du inleder så här:
Jag tänker att så har det varit i yrket. Det negativa. Det trista. Och skolans inre röster tystnar. Som om det vore fel att vara den som tror. Lärare ska verka för här och nu och för framtiden. Ibland måste vi agera ställföreträdande hopp för varandra – och för eleverna.
Helena von Schantz skriver om Zarembas artiklar om skogen vi ärvde. Jag berördes starkt av Zarembas artiklar.
Då jag flyger över Sverige är det skogen jag ser. Men jag ser inga träd. Jag ser skog, skog, skog. Och skogen självklarar jag. Det är farligt. Allt man tar för självklart löper en risk att man blundar för, inte ser, tror sig se eller glömmer av att se på nytt.
Jag gick i skogen, ja den skog som fanns i närheten. Det var inte en djup skog. Snarare grund. Men några kliv in i den så upplevde jag mig liten, trollbunden, djupt rotad och faktiskt en aning rädd.
Jag har inte sett mig som arvtagare av skogen. Jag har trott den vara sin egen. Skogen lurar mig att tro det. Jag ska vårda min skognyfikenhet. Kliva rakt in i skogen där jag tycker mig uppfatta att den börjar. För det handlar om erfarenhet också. Min skog är liten. Andras skogar är gigantiska.
Min barndoms skog bestod av fyra träd och fem buskar. Då kröp man in under grenar och satt och tittade ut mot världen. Den som bestod av asfalt och en sandlåda med röda plastspadar.
Fåglarna i trädet samsas. De har olika uppgifter tycks det mig. Och jag lyssnar till en fågels sång. Tror på den. Hör en hackspett hacka. Den trummar på trädstammen. Det finns en takt i skogen. Är det hackspetten som skapar den? Men hur låter den själv? Hur låter sången? Och jag går till fots. Ibland känns det som jag kan gå i sambatakt eller ta några danssteg runt en tall. Skogens ljud.
Denna text vill jag ge till Zaremba – för artiklarna om skogen!
Socialisation – skolan är en plats för det. Språksocialisation – varje ämne erbjuder begrepp som eleverna ska få erövra. Det betyder att ämnen ska öppna sig genom lärarens språk, begreppen utvecklas och användas, och läraren kan följa hur begreppen blir elevens. Alla kursplaner handlar om begrepp och om språk. Och i kunskapskraven syns den språkliga förmågan i alla ämnen.
Jag slår i min ordbok:
Social – detta ofantligt stora begrepp – och betydelserna är många. Vi använder ordet social när vi berättar om människor – Han är social, han kan verkligen ta folk. Hon är inte så social av sig, drar sig undan. Hur ser vi då på samma människas språkliga socialisation?
Och hur vet vi?
Socialisation – ordboken skriver kortfattat om detta ord: Överföra samhällets normer till barn. Ja, hela läroplanen handlar kanske just om det. Vad samhället förväntar och vill möjliggöra. Hur ser vi på samhällets språkliga socialisation? Vad är det som krävs idag?
Jag upptäcker att jag mycket snabbt kommer efter i mitt språk då det gäller IT och begreppen där. Språket utvecklas oändligt snabbt och jag vet att jag inte förstår, en del begrepp vet jag innebörden av, andra begrepp prövar jag för att förstå och andra ord och begrepp är jag utanför. Och bakom begreppen öppnar eller stängs en värld för mig.
Ordet socialisera – förklaras i ordboken med att överföra samhällets äga eller under samhällets kontroll. Hur ser det ut om vi tänker språksocialisation? Jag stängs ute eller inbjuds genom språket och i språket. Mina barn sänder mig sms med förkortningar som jag inte förstår. Jag vill förstå. Jag vill också äga språket de har och jag vill inte stå utanför det språk som används. Är det så jag kan se på språket som en nyckel jag äger?
Jag ordbokspromenerar i orden. Och varje ord öppnar världar. Så kan ämnen i skolan bli erövrade. Jag går i träslöjdens lokaler. Jag ser redskapen. Jag ser orden. Jag ska kunna använda redskapen både med händerna och med språket. Beröra dem mångfaldigt. Varje lärare är en väg in i språket. En väg in i ämnet.
Det började med en tanke, en omtanke om läraryrket, en längtan efter en mångfald av lärarröster som kunde beskriva läraryrket inifrån. Tanken har jag burit i flera år. För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg som kom att bli uppstarten till en bloggstafett. Jag döpte den till lärartycket.
Från att bloggen publicerades och en tweet lades upp på Twitter kom gensvaren i en hastighet jag knappast hade förväntat mig. Lärare efter lärare retweeetade blogginlägget och lärare hörde av sig på facebook och … det är tack vare engagemanget, hejaropen och lusten att delta som skapat lärartycket. En idé är ingenting utan aktörerna kring den.
Jag hade inte organiserat för bloggstafetten, bara önskat och initierat den. Under några skälvande minuter insåg jag att hela idén kunde gå om intet om vi inte genast skapade struktur och ordning. Via twitter kom hjälpen inom några sekunder. @themoosch skrev ville hjälpa och så började allt ta form tack vare henne.
Vi skrev ett välkomstbrev till lärare som ville delta, en lista ordnades, turordning skapades. Samtalet mellan mig och Camilla Lindskoug tog fart. Det mesta inför öppen ridå, via twitter, en del direktmeddelanden kom med mailadresser. Och jag tycker det är stort. Jag och Camilla har aldrig träffats. Nu är vi samarbetspartners och ja… på så sätt är nätet mer än fantastiskt.
Nästa utmaning blev att skapa en blogg för de lärare som ville skriva men inte hade skrivplats, dvs, en egen blogg. Inom knappt en timme var bloggen igång och jag, Kristina Alexandersson publicerade våra inlägg om läraryrket. Dag två kom Camilla Lindskoug och från och med dag tre publicerar vi ett blogginlägg om dagen.
På twitter uppkom diskussionen om hastigheten på blogginläggen, några tyckte att vi skulle publicera två om dagen, andra tyckte det räckte med ett. Jag funderade om vi skulle publicera så många att vi hade en grandfinale till sommarlovet. Den tanken lade vi ned och beslutet ligger nu fast – ett blogginlägg om dagen.
De flesta som anmält sig till lärartycket har gjort det via sociala medier. I stort sett alla skulle jag säga. Det känns stort att gå i mål med en vision. Jag drömde om 100 lärarröster om läraryrket beskrivet inifrån yrket. Nu på söndagskvällen är vi i mål. Och det är vi lärare som är det. Vårt utvidgade lärarkollegium. I mål.
#lärartycket Du hade rätt A-M!!!!! Det blev 100 idag:)
Och här är namnen på lärare som skriver:
Jag vill bara ödmjukast tacka och med nyfikenhet och glädje invänta lärare efter lärares syn på läraryrket! Hej HOPP!
Anne-Marie