Anne-Marie Körling

I en kommentar läser jag detta mycket sorgliga gensvar på ett av mina blogginlägg:

Jag har en åttaåring hemma som redan hatar skolan och skolvägrar ibland, igår var en sådan dag så igår var han hemma från skolan och när han varit mindre än 5 minuter i skolan idag så säger hans resurs med tråkig helt oinsperierande röst ”man måste göra sånt som är tråkigt ibland” då undrar jag hur ska vi någonsin komma tillrätt med hans motvilja mot skolan /… /

Jag måste tänka en aning hur man kan göra för att komma tillrätta med det här. Jag tror definitivt att det går och att insatserna måste handla om att förändra undervisning, knyta an till eleverna, skapa ett innehåll snarare än fostra och se barns vilja när den dyker upp. Det är ibland så att lärare fångas upp av sin planering och vågar inte rucka på den. Det betyder att eleverna inte kan påverka vilken oftast leder till en känsla av tvång. Det kan också vara så att läraren inte är medveten om att läraren säger till eleven alldeles för många gånger, och så kan det bli med skoltrötta elever, att vi säger till dem gång efter annan och mycket sällan positivt. Jag brukar fråga hur jag använder elevens namn och själv lyssna hur och när jag säger det. Är det så att jag säger ”Kalle, nu måste du … Kalle, kan du sitta still… Kalle, nu gör du inte som vi sa att du skulle …” Och om vi inte skapar relation och säger ja till elevernas tankar blir det lätt så att skoltröttheten gräver sig inåt.

Som förälder kanske man också reagerar starkt med oro för barns reaktioner. Det kan vara så att vi fokuserar på det negativa och oroar oss för det. Då börjar vi prata med våra barn om det som är dåligt och det är genom detta fokus vi skapar kontakt med varandra. Jag gjorde så med ett av mina barn. Till slut blev jag så trött på mina oroliga frågor att jag sökte upp skolans psykolog som gav mig rådet att fråga om något annat än just det jag ville fråga om. Jag gjorde så och fick helt andra berättelser av mitt barn.

Ibland tycker jag också att en viss svalka kan omsluta barnet. Precis som hos oss vuxna måste barn få pusta ut och säga tråkiga saker utan att det är farligt. Hemmet är ofta en plats för just sådant. Precis som då vi vuxna är hemma och pustar ut över den gräsliga arbetsdagen som vi trots allt går med nyfikenhet till nästa dag.

Men … jag vill att vi tar en pedagogisk fundering över varför en 8-åring känner skolleda och inte vill vara i den. Och när vi gör det ska vi inte lägga ansvaret på barnet utan i professionen. Ett barn kan inte ge oss svaren på hur och vad vi ska göra bättre. Det svaret ska vi låta eleven få erfara. Ofta behövs det inte särskilt mycket av vuxenvärlden för att möta upp ett barn.

• Börja med att hälsa och ta i hand, se i ögonen och öva dig själv att se barnet som nytt – alltså med nyfikenhet.
• Säg barnets namn med värme och respekt. ”Jag ser att du Emil har skrivit en berättelse om …”
• Bekräfta det eleven har gjort och skapat – undvik att kräva mer av just detta arbete, undvik att använda ordet men… ”Jag ser att du skrivit en berättelse om en ko men du skulle ju skriva om en häst” (väldigt fånigt exempel men ändå).
• Kritisera inte – fundera över vad som är kritik. Många elever bemöts med mer kritik än vi vuxna skulle orka med under en dag.
• Lyft fram elevens arbete. Säg – ”Lyssna här – jag vill gärna låta er ta del av en mening jag läste, så här lyder den … ”
• Sätt dig i närheten av eleven lite då och då.
• Lägg din hand på axeln, se utan att kräva något, delta, säg hej,
• Var nyfiken på vad eleven läser …
• Säg något som du minns om eleven – Ja, just det, det var precis som Kalle sa då vi diskuterade i matematiken.
• Sitt ned och fundera över vad som gör att du själv mår bra bland många människor, vad som får dig intresserad. Barn är människor, de känner och tänker, precis som vuxna gör. Därför… vad behöver du… vad kan du ge ett barn i ditt klassrum.
• Det kan också vara så att barn upplever att man som lärare inte är snäll mot alla barn i klassen och att det oroar. Fundera alltså över vad du kan göra för hela klassen och inte för just ett barn. Barn vill inte gärna bli utpekade.
• Se till det eleven gör och inte vad eleven inte gör av skolarbetet. Det faktiska – dvs – det eleven KAN. Stanna vid detta. Nästa steg tar läraren i undervisningen. Den behöver man inte genast påpeka för eleven.
• Titta eleven i ögonen ofta – Jag ser dig! Hej på dej! (Se Morricas kommentar).

I stort sett menar jag att varje möte med eleven ska präglas av respekt och nyfikenhet. Inte så mycket bedömande och fostrande. Det är också i undervisningen som framtiden kan läggas. Ansvaret för det eleven gör idag handlar om att skapa undervisning i morgon.