Ett textsmakprov ur sjätte inlägget i Lärartycket

Det är en speciell sak att ha drygt 100 elever man möter varje vecka. Under tre år möts vi nästan varje dag, sen rymmer eleven till nästa lärare till nästa steg. Här finns en stor del av lärarskickligheten. Att skapa relationer med våra elever, bra, positiva relationer som lyfter och hjälper eleven och läraren i vårt gemensamma arbete.

ett litet textsmakprov ur Lärartyckets sjätte inlägg, av Petter Bergenstråhle, .

Publicerat i Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Ett textsmakprov ur sjätte inlägget i Lärartycket

Att krama ett träd och omfamna en skog

Jag läser Zarembas artiklar om Skogen vi ärvde.

Jag gjorde det Zaremba bad mig göra. Att stanna upp vid den undersköna bilden av skogen och titta ut över Änoks delta. Stanna upp och betrakta något jag aldrig har sett, en bild av Sverige jag tror mig ha förstå och äga men aldrig riktigt studerat.

Skogen finns i mig. Överallt finns skog. Så mycket skog att man inte ser den. Skogen tar jag för given. Jag har heller aldrig betraktat mig som arvtagare. Och ”skogen vi ärvde” är en vacker textrad som jag sjunger.  Det är något med distansen.

Jag bor i storstaden och älskar skogen – den lilla oas som finns för mig att kalla skog. Skogen gör mig levande. Ljuden är många och dofterna unika – de finns bara där. Skogsdoften.

Jag minns läroböckerna. En gång i tiden läste jag i läroböckerna om skogens kapital, om förädligen av skogen, om industrin och om maskinernas möjlighet, närheten till vattendragen och hur timmermännen arbetade. Jag var skolelev och matades med texter om vad skogen skulle användas till. Men jag inser att faktatexterna bör ha delat plats med poesi, ljud och skönlitteratur. Faktatexterna handlade mycket om pengarna, produktionen och skogen som gjord att hämta hem den till staden och bygga upp något av den. Pappersmassan, ja se själva skolboken – den var skogen.

Jag var ett barn i industrialismens tid. Allt som vi lärde oss handlade om hur att använda och förädla resurser, inte hur att bevara och förstå mångfald och värde. Jag lärde mig skogsbruket i mitt inre. Jag lärde mig skövla skog utan att skövla den. Sverige är rik på skog. Det ordnar sig med skogen. Så ungefär.

Det var långt senare i livet som jag lärde mig hur man ser att skogen är planterad och inte urskog. Det var långt senare jag lärde mig om ändlighet – inte oändlighet. Det var långt senare som jag förstod att skogen jag ärvde den finns inom mig. Som ett vackert fotografi i DN.

Jag tycker om att gå i skogen. Jag tycker om att höra mina steg på stigarna. Jag tycker om att klättra över stockar som vinden vält och som ingen rört. Jag drar alltid djupa, djupa andetag i skogen. Som om jag kunde fylla hela mig med skog.

Jag är långt, långt ifrån fotografiet över Ånoks delta. Den skogen jag ser där är inte den skog jag har upplevt som barn och vuxen. Jag har skogsvandrat i ordnade reservat. Jag lever med några få och korta rader i min SO-bok och ser skogen som resurs.

Distansen mellan min skog och den svenska skogen är gigantisk. Den bygger på okunskap. Jag tycker om att fotografera träd i bilplåt.

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt, Verkligheten | Etiketter , , | 1 kommentar

Lärartyckare! Nytt ord, ny slags fråga!

Får jag också bli en lärartyckare? 

Jag fick denna förfrågan på facebook. Och jag tyckte så mycket om den. Och ordet. Och frågan. Och alltsammans. Hej HOPP!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Lärartyckare! Nytt ord, ny slags fråga!

49 namn på lärartycklistan – 49 dagar av lärarröster

Varje dag från dag 1 till dag 100 är fyllda av pedagogik! En vision är verklig. Här är namnen som skriver de första 49 dagarna. 49 berättelser om läraryrket.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för 49 namn på lärartycklistan – 49 dagar av lärarröster

Lärartycket 5 och ett litet, litet textsmakprov

I den nyfiknes landskap är vägarna sällan snörräta. De är inte alltid så bekväma heller. Muminpappan går och går, och hamnar andra natten på sin resa ut i världen på en slingrig väg i tilltagande storm. När han drar sina kalla tassar under magen och försöker somna är hans sista tanke ”I morgon!”. Och så är det faktiskt alltid i skolan. I alla fall för en lärare. Imorgon! Jag kan försöka på ett annat sätt imorgon, nästa termin, nästa läsår. Hur priviligierat är inte det? 

Ja, detta inlägg kan du läsa i sin helhet på Lärartyckets blogg. Det femte inlägget publicerat och det tackar jag med pedagogisk kraft för! Gå vidare och läs det i sin helhet.

 

Publicerat i Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Textrörlighet i flygplanskroppen

Ögat letar efter mening. Vi är meningssökande. De skrivna orden läser vi om vi kan läsa. Ögat söker dem. På toaletten läser vi fabrikens namn på elementen. Vi läser det lilla ordet som kommer med vattenlåsen, vi läser och vi läser. På flygplanets stilla vita väggar blev jag mycket överraskad över texten i taket. Jag satt sedan och grubblade på innebörden. Jag var 2 800 meter över jordskorpan då jag såg meningen. Då jag tänkte på spannet av tid mellan ordets uppkomst och min läsning insåg jag att bevarandet av meningen är en större sak än att jag kan lyftas upp i en flygplanskropp. Orden är tusentals år gamla. Jag skulle gärna göra lektion av det här – hur människorna lyckats spara innehåll? Genom vad? Hur? Varför just denna mening? Hur kan det vara möjligt att vi fortfarande kan läsa texter skrivna för så länge sedan? Jag skulle vilja låta eleverna fundera och tänka.

Jag funderar också över varför just den här meningen ska finnas i en kropp som lyfter? Jag funderar över textval utan att värdera. Jag tänker – vem valde den här meningen? Mellan vilka andra meningar valde man? Sedan söker jag med mina textläsarögon över flygplanskroppen – finns det andra meningar någon annanstans? Har de satt in en mening om livet på toaletten? Men nej. Jag har bara denna mening att ta del av. Och då läser jag den mummelhögt för mig själv. Resten av resan funderar jag på vad som menas och vad jag gör där jag är. Livet? Då och nu? Är vi ständigt samma frågeställare?

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Textrörlighet i flygplanskroppen

I elevens hjärta

– Jag undrar om jag kommer få någon plats i skolvärlden, alltså jag har ambitioner och vill verkligen göra skillnad och då undrar jag om man kan göra det i en skola. Skolan är så hierarkisk.

Jag känner mig fundersam. Är det så skolan fungerar? Är det så skolan är? Det är kanske inte någon annan hierarki alls? Och hur kan man verka i skolan, verkligen verka för förändring?

– Du kan alltid få plats, svarade jag, den viktigaste platsen du kan få, men det är mycket arbete att få den, det är i en elevs hjärta. Den förändringen du bidrar till är kanske livslång. Och genom undervisningen och relationen kan du verka för den förändringen som finns i att eleverna kan läsa, skriva, lyssna, tala och utveckla sin kommunikativa kompetens i en värld som ständigt kräver den.

Publicerat i Ansvaret, Barns rättigheter | 4 kommentarer