Anne-Marie Körling

Jag läser Zarembas artiklar om Skogen vi ärvde.

Jag gjorde det Zaremba bad mig göra. Att stanna upp vid den undersköna bilden av skogen och titta ut över Änoks delta. Stanna upp och betrakta något jag aldrig har sett, en bild av Sverige jag tror mig ha förstå och äga men aldrig riktigt studerat.

Skogen finns i mig. Överallt finns skog. Så mycket skog att man inte ser den. Skogen tar jag för given. Jag har heller aldrig betraktat mig som arvtagare. Och ”skogen vi ärvde” är en vacker textrad som jag sjunger.  Det är något med distansen.

Jag bor i storstaden och älskar skogen – den lilla oas som finns för mig att kalla skog. Skogen gör mig levande. Ljuden är många och dofterna unika – de finns bara där. Skogsdoften.

Jag minns läroböckerna. En gång i tiden läste jag i läroböckerna om skogens kapital, om förädligen av skogen, om industrin och om maskinernas möjlighet, närheten till vattendragen och hur timmermännen arbetade. Jag var skolelev och matades med texter om vad skogen skulle användas till. Men jag inser att faktatexterna bör ha delat plats med poesi, ljud och skönlitteratur. Faktatexterna handlade mycket om pengarna, produktionen och skogen som gjord att hämta hem den till staden och bygga upp något av den. Pappersmassan, ja se själva skolboken – den var skogen.

Jag var ett barn i industrialismens tid. Allt som vi lärde oss handlade om hur att använda och förädla resurser, inte hur att bevara och förstå mångfald och värde. Jag lärde mig skogsbruket i mitt inre. Jag lärde mig skövla skog utan att skövla den. Sverige är rik på skog. Det ordnar sig med skogen. Så ungefär.

Det var långt senare i livet som jag lärde mig hur man ser att skogen är planterad och inte urskog. Det var långt senare jag lärde mig om ändlighet – inte oändlighet. Det var långt senare som jag förstod att skogen jag ärvde den finns inom mig. Som ett vackert fotografi i DN.

Jag tycker om att gå i skogen. Jag tycker om att höra mina steg på stigarna. Jag tycker om att klättra över stockar som vinden vält och som ingen rört. Jag drar alltid djupa, djupa andetag i skogen. Som om jag kunde fylla hela mig med skog.

Jag är långt, långt ifrån fotografiet över Ånoks delta. Den skogen jag ser där är inte den skog jag har upplevt som barn och vuxen. Jag har skogsvandrat i ordnade reservat. Jag lever med några få och korta rader i min SO-bok och ser skogen som resurs.

Distansen mellan min skog och den svenska skogen är gigantisk. Den bygger på okunskap. Jag tycker om att fotografera träd i bilplåt.