Anne-Marie Körling

Jag har haft förmånen att se Tomas Tranströmer noggrant läsa elevers dikter. Jag har haft förmånen att se hur berörd Tomas Tranströmer blir av barn och ungdomars tankar och gensvar till hans dikter. Jag har haft förmånen att dela familjen Tranströmers glädje över de arbeten svenska lärare möjliggör för eleverna.

Jag tänker ofta då jag själv arbetat med Tranströmer i skolan – hur vidöppet mötet är mellan eleverna och diktaren och hur snart eleverna kliver in i dikterna. De har en ofantlig nyfikenhet och bryr sig inte om att dikten bjuder på sina hemligheter, svårigheter eller skapar andra bilder än de vi själva skulle förstå och välja. Språket blir i dikten en pensel. Och vi kan alla måla.  Tanken får luft och utrymme och just detta behöver vi få uppleva och dela.

Jag skrev om den utbrända rektorn nyss. Jag skrev att vi skulle rädda varandra. Ja, i princip så. Men jag inser att vi inte alls behöver räddas. Vi behöver få egen tid. Alldeles egen tid. Skolans tid. För det som pågår i skolan. För det som sker där. För det vi vill samtala om. För oss! Så att vi i pedagogisk takt kan vända och vrida på dilemman och utveckling. Så att den blir vår egen. Det inre arbetets frid!

Rektor? Vad känner vi för detta ord? Jag tänker på en oerhörd arbetsbelastning. En ibland omöjlig sits. Ibland tänker jag på hur rektor får vara papperskorg åt lärarfrustration och härbärgera det lärarna inte längre tänker orka. Ibland tänker jag att rektor sitter med svåra, svåra elevärenden och ska ta avgörande beslut med att telefonen ringer och allt hackas sönder av andra oerhört pockande sysslor som någon annan i rimlighetens namn borde kunna ta hand om.

Vi måste rädda våra rektorer. Och rektor måste rädda sig själv. Vi behöver dem. Som bollplank, som överblickare, som igångsättare, som medaktörer och detta kring skolans inre arbete. Kanske behöver vi lärare också ta större ansvar för det som kan stanna som våra problem, att skolan förtätar lärarstödet mellan lärare och organiserar för verkliga pedagogiska samtal där ansvaret för skolans inre arbete syns delat och det generöst.

Jag läser om rektorn som gick in i väggen och försvann ut ur skolan. Och jag tänker att det är allvarligt och besvärligt när det går så långt. Rektorn ska inte brännas ut och gå in i någon vägg alls – ska rektorn gå så är det in i verksamheten. Vi måste stötta våra rektorer på ett eller annat sätt. Och rektorn måste delegera och organisera sitt ledarskap.

I DN Jobb, 18 mars 2012 läser jag att ”Framgången berodde på ett breddat ledarskap där flera gjordes delaktiga i de avgörande besluten. Rektorn hade därmed någon att deligera till, som vilken VD som helst” berättar  Lars Gustafsson, tidigare rektor för grundskolan i Nya Elementär i Bromma.

Fredrik Svensson skapade en skola dit elever vallfärdade. Han var då rektor i Broängsskolan, en kommunal skola med en ledningsgrupp med representanter från alla skolans delar och gjorde skolans inre beslut till allas ansvar.

Och naturligtvis bör vi alltid diskutera vad skolan ska ägna sig åt så att vi som är i skolan orkar vara där, verka där och medverka till att eleverna verkligen får en skola värd namnet. En slags gränsdragning mot de yttre kraven.

Det är mörker då vi läser siffrorna; att 20% av eleverna inte får möjligheterna att lyckas med det mest elementära i ett demokratiskt samhälle – att lära sig läsa, skriva och räkna. Mörkertalet ska förstås lysa starkt. Det ska absolut åtgärdas och dessa elever ska omslutas med utmaningar och delaktighet. Hårt och skoningslöst ska sifforna lysa över oss alla. Elever som går i skolan ska få lära sig att läsa, få lära sig att lära, få lära sig att delta, få redskap att förstå, få räkna in sig i samhället, få ord på vägen, få 100% av möjligheterna.

Och skolorna som lyckas och de som inte lyckas, ja hela denna artikels innehåll. Skolvärlden antingen eller. Å ena sidan är skolan så god då den fungerar och eleverna är med på banan och lärarna strålar av självförtroende och vilja. Å ena sidan är skolan så illa där eleverna syns omotiverade och lärarna har kroknat då de upplever att de förlorat sitt yrke på vägen från läroplan till läroplan, från stat till kommun, från teori till teori.

Mitt hopp om läraryrket har jag hämtat jag från andra länder. Inte för att de inte finns förebilder i Sverige, utan för att jag fann det fokus jag längtade efter – den att tala om det inre arbetet i skolan.

Jag är fylld av andra skoltankar från andra skolsystem, ja från Nya Zeeland, från någon skola Amerika och skolbesök i en skola eller två i Afrika och hos våra grannar i Norge. Och jag saknar den där raka ryggen i lärarkåren som jag funnit i andra länder. Där läraren är så medveten om samspelet med hela skolan och alla elevers lärande. Att fokuset är undervisning och hur den ska bedrivas. Svenska lärare ska definitivt utveckla ryggradar som förmår och kan bära ansvaret om eleverna i skolan. Den byggs upp genom tilltro.

Jag längtar efter den finska rösten som säger att vi litar på er lärare. Vi tror er om uppdraget. Att det vilar i lärarens profession. Jag vill låna in de finska rösterna till varje lärare här i vårt land. Det är nog med hackande, svartmålande och bristblickande på oss lärare.

Den afrikanske läraren som vet sitt värde i guld och tänker lysa för eleverna finns givetvis i Sverige. Många svenska lärare gör ämnen åtkomliga, intressanta och roliga och eleverna mår bra. Den japanska läraren som säger att jag måste långsamt och medvetet utveckla barnens språk finns också i den svenska skolan med lärare som språkutvecklar och tar sin betydelse för eleverna på mycket stort allvar. Den nya Zeeländska rektorn som dagligen talar om lärarnas lärande betydelse med sina lärare önskar jag att jag fick möta oftare i våra skolsystem.

Mina egna skolvisioner hämtar jag från lärare jag mött i andra länder. I det svenska skolsystemet ser jag oändligt många lärare som gör sina arbeten i klassrum som inte delas av någon annan än just denna lärare och lärarens elever. Det gemensamma blir aldrig riktigt gemensamt i skolan, jag tycker personligen att det handlar om att bygga upp en organisation för lärande – alltså den som bär lärandet – och genom denna stöttar lärarnas professioner att utöva innehåll tillsammans med eleverna.

Lärarutvecklingens styrka ska utvecklas i dagliga samtal och med ett tydligt gemensamt fokus. Lärare ska inte bli en kår som söker svara upp mot alla de krav som ställs mot dem, lärare ska också kunna ställa krav på respekt för att utveckling är påbörjad och måste byggas av kreativitet och yrkesglädje. Vi är bland barn och unga. Det är det största uppdraget vi har, att vara där barn är. Vi ska bidra till något meningsfullt och det hos varje elev. Vi behöver tilltro som gör att vi kan få utveckla undervisarfrihet och kreativitet i styrdokumenten.

Vi ska våga. Vi måste få känsla av att vi får, vi ska pröva och vi måste våga utveckla metoder som gör att vi får eleverna med oss. Vad är annars en skola?

Jag hoppas på möjligheterna! Jag hoppas på en lärarkultur som tillsammans bygger upp skolans inre arbete och vågar ta till orda för att visa vad som görs och hur man tänker. Elevernas röster ska också höras. De har skolplikt, den enda plikt vi har kvar i Sverige. De är tvungna att gå i skolan. Och där eleverna är där är också vi lärare. Vi står där närmast eleverna, alltid där! Därför blir vårt uppdrag också dagligt och kräver närvaro.

Tomas Tranströmer får avsluta mina ord:

Uppdrag! Att vara där man är!