Anne-Marie Körling

Idag tänker jag på lärare som vill något. Jag tänker på att lärare själva måste få uppleva det taklösa lärandet och den taklösa undervisningen för att skapa taklöst lärande för eleverna.

Jag tänker lärare som vill förändra, jag tänker på mig själv, jag tänker på kraften i pennor och paddor. Jag tänker på de pedagogiska diskussionerna.

Jag tänker på hur unga människor ska finna läraryrket intressant. Diskussionen måste omsluta dem. Jag tänker att vi själva ska höja taket som kan tyckas sänkas över oss. Jag tänker!

Det finns något i läraryrket som jag vill värna. Den undervisande lusten. Jag tror på den lärare som nyfiket vill pröva något som ännu inte är prövat. De ögon som öppnas för att läraren känner stor nyfikenhet själv, börjar undersöka och titta på det eleverna gör. Jag tror på läraren som känner den där lusten.

Jag blir alltid rädd när man sätter sig över den. Förklarar bort den. Sätter sig över den. Med några få ord dödar den och lämnar läraren ensam och … Om lärare vill något nytt kommer pedagogiken i klassrummet få ny energi. Lärare som prövar nytt blir också mer läroplanstrogna. Just för att de vet att kritiken mot dem kan komma att bli stor, de kan bli ifrågasatta, de kan få uppleva utfrysande ensamhet. Den lärare som prövar annat, ny teknik, nya möbleringar i en skola där skolan inte vill förändras kan få det mycket ensamt.

Gemenskapen läraren skapar gör läraren med styrdokumenten. Läser på, förstår, omsätter och prövar. Jag oroar mig för det tak som trycks ned över lärare som vill något annat med sin undervisning. Samma tak som skall vara en möjlighet för eleverna med ord som det taklösa lärandet. Ge luft åt lärarna och följ dem varsamt. De vill något.

Och i den okunskap som något nytt innebär kan läraren skapa gemenskap med eleverna. Lära själv. Frågan en lärare alltid ställer sig är – hur lär sig detta barn, hur lär vi oss detta? Och svaren är inte givna! Aldrig någonsin. Om vi tror oss veta har vi skapat form.

Nu ska jag vara riktigt ärlig. Det snålas med pennor i skolan. Man får inte tillräckligt många!

– Penna och papper är alltid penna och papper, kraftfulla och egensinniga, raka linjer och underbara skisser. Klart vi ska lära eleverna skriva med penna. På papper. Skriva bokstaven a, b och vips ett ö, tänkte jag. Klart eleverna också ska skriva på dator, med digital stil, personlig med olika typsnitt som de får pröva och välja. Och läsa ska vi göra i böcker hämtade ur skolbibliotek och klassrumsbibliotek, det ska finnas mängder, ja tidningar också.

Jag tycker vi kastar ut saker för att vi tänker antingen eller. Vi behöver inte göra så. Sätta saker och ting mot varandra. Hellre att vi tänker att vi sätter saker med varandra, intill, och använder olika saker för att utveckla lärande och möjligheter hos eleverna.

Jag minns en skola där datasalen ersatte biblioteket. Alla böcker kastades ut. De var gamla och slitna. Men böckerna försvann. Och datorerna tog över. Det är ju ändå en mänsklig handling att göra ett sådant val. Det där antingen eller valet. Man kan ju tänka både och och låta böckerna klättra upp längs väggarna och klä rummet med böcker och ha datorerna i rummets mitt. Men nej, bort med det gamla och in med det nya.

För inte så länge sedan råkade jag under en föreläsning säga att jag drog ned den gamla nötta världskartan – det gick ett sus från avundsjuka lärarna; Åh har du en sån, jag saknar mina klasskartor – de hade whiteboards. Kunde ni inte ha bägge då? frågade jag. Så kunde man jämföra, pröva olika och läsa och förstå att kartan är föränderlig – ja – och hur nära kan man komma om man googlar på en specifik plats via nätet. Både och.

Jag vet en lärare jag beundrar mycket, han bär två klockor på sin arm, en vanlig hederlig klocka med visare och timmar som tickar med ljud och en digital med 02.32.45 tidsmarkeringarna. Inte antingen eller i ett undervisande sammanhang – utan både och.

Jag sökte i en skola där jag var för att göra innovativa lektioner hämtade ur mitt uppdrag i läroplanen. Jag frågade efter en hederlig overhead. Den dammades av och jag visade mitt tänk och det kändes plötsligt  som om jag visade något riktigt autentiskt eget – en lärartanke. Kan man inte också ha den där overheaden kvar i klassrummet – för ljus, för att räkna och förtydliga matematiken, eller …

Jag vill inte ha ett antingen-eller-tänk i mina klassrum. Jag vill ha både och. Det kommer komma en tid, ja, jag har redan hört tonåringar säga det – Det är något häftigt med att vara ute och inte bara sitta inne vid datorn. Jag har köpt ritpapper och pennor. Jag ska göra själv…

Jag tror vi skapar avstånd mellan lägren genom att göra så här. Om jag säger att jag älskar böcker, penna och papper blir jag inte per automatik motståndare till paddor, datorer och interaktiva whiteboards, för att inte tala om mobiler och vad vi kan göra med dem i undervisningen. Tvärtom! Jag gillar läget och den här tiden, det eleverna handskas med, omvärldens tekniska utveckling, globaliseringen och allt det som vi själva gör. Jag måste också göra det. Jag är lärare. 

Jag är lärare och jag tänker. Skolan är generös, ska verka för det utvecklande, det utvidgade och det tilläggande perspektivet. För mig handlar det inte om att förkasta utan att nyfiket undersöka möjligheten att utveckla undervisningar som engagerar eleverna.