Hej kära lärare,
Ja, jag vet att snön vräker ned och att du springer ut för att hindra snöbollarnas framfart och allt annat regelstyrt som kräver dina insatser. Du är ibland polis som ordnar med ordningen vid skolan – men minns framför allt att du är en väg till förändring för framtiden. Du är elevernas redskap till ämnen som de annars inte skulle möta, förstå eller ens komma i närheten av.
Jag vill önska dig en god pedagogisk dag!
Anne-Marie
Min son sitter och lyssnar till ett tal av Martin Luther King. Och så hittar historien in till oss. Jag var ett barn då hans röst tystades. Jag vet att vi grät hemma. Jag vet att jag grät också. Men jag förstod inte riktigt varför. Min mamma sa att man inte fick göra som de hade gjort. Idag tänker jag återigen så naivt. Man får inte göra så som man gjorde.
Jag var livrädd för rasterna då jag var elev. Jag ville inte bli mulad. Jag tyckte inte om att någon kastade in snö som kom genom kragen och ned på bara ryggen. Jag var rädd för hårda snöbollar. Jag älskade att göra snöbollar, suga i mig isen från Lovikkavantarna och göra snöänglar. Sen mindes jag alla lärarnas konfliktsamtal om snöbollens faror och … inte hjälpte det.
Då jag var liten var lärarna inte så ofta med på rasterna. Det fanns snöbollar som for på skolgårdarna och en gång såg jag rektorn krama en snöboll och kasta lätt på en av fröknarna. Jag trodde i mitt stilla sinne att rektorn gillade just den läraren. Men det vet jag inte. Men i min barndomsvärld trodde jag och några andra elever att det låg till så.
Och så plötsligt fick jag en snöboll, en hård, mot ryggen. Det sade lärarna att det var kärlek också. Men det trodde jag definitivt inte på. Det gjorde ont. Långt senare lärde jag mig att kärlek gör ont. Ibland känns den som en hård snöboll.
Det är ett stort steg man tar – det steg från att vara lärarkandidat till att bli lärare med eget ansvar och faktiskt bärare av lärarrollen. Det är ett jättekliv. Jag minns det själv. Som lärarkandidat hade man förmånen att komma ut i skolor, klassrum och lärarrum med högskolans krav och frågor att undersöka. Man skulle undersöka, ställa frågor och visa, pröva och utveckla något nytt samtidigt som man skulle förstå skolan av idag och glömma sig själv som den elev man själv var en gång för att rikta blickarna mot det yrke man var i färd att erövra. Man hade sin lärarhögskola i ryggen. Och man hade sin lärarhögskola att vända åter till. Och där en plats att samtala, diskutera och reflektera.
Ibland var man kritisk mot det man såg och visste minsann bättre. Det fina med högskolan var att man förde diskussioner med andra som var ute på praktik och med vilka man kunde dela sina tankar, erfarenheter med sina medstuderande och gemensamt hitta källor ur den forskning man tog del av och som man förväntades anamma och genomföra i praktiken. Lärarkandidater utmanar och ska göra det.
Men så står man där som lärare. Man har fått sin första tjänst. Kanske vid skolan man praktiserade, kanske vid en annan skola. Man får sin första klass, sitt schema och inloggningar till intranät och kopiator. Och så kommer mötestiderna och så kommer ditten och datten och frågorna hopar sig, och de där undervisningarna man skulle göra de försvann i den allmänna tidspressen och andra lärares förväntningar om att man ska göra som det alltid gjorts och så de bristande pedagogiska diskussionerna där man inte alls diskuterar de pedagogiska dilemman utan mer besvarar de förfrågningar och krav som kommer från högre ort. Jo, det är en kultur att famna, skolkulturen. Den kultur som just den skolan man blivit anställd vid har. Och så det där ansvaret.
Det är därför mycket, mycket lätt att kliva rakt in i skolans kultur och det man en gång känner sig hemma i – det traditionella – och det kan göra ont. Skava i den nya läraren att man inte förmår något annat. – Men va? Hur blev jag den här? Jag fattade inte att det var så mycket papper, så många möten, så mycket annat … hur ska jag hinna? Vad ska jag hinna och eleverna … hur ska jag nu göra en undervisning som jag själv kan stå bakom och varför fungerar det inte riktigt som jag tänkt mig?
Det här betyder att skolan måste ta vid, stötta och låta yrkestillblivelsen bli hela skolans ansvar. Det är ett grymt roligt jobb att vara lärare. Men det tar sin tid att förstå skolkoder, skolkultur och det tar mycket lång tid att vara en del av den förändring som utbildningen faktiskt givit grogrund för. Jag lägger min stöttande hand på nyblivna lärare som gör allt de kan för att förstå det stora arbetet med att vara lärare. Och det ansvar som kommer med det.
Mitt råd är – fråga, prata, prata, prata, prata och återigen fråga, prata och sätt ord på.
Jag sitter på en bänk i det förgångna.
Vilka tankar ger denna diktrad?
Det är så lätt att samtala då man går. Man är intill. Bredvid. Och promenaden blir ett långt samtal. Det vi gör ihop bjuder på oanade djup. Och vattnet är svart. Och isen sjunger till. Mörkret är upplyst. Jag går. Jag tänker. Jag småpratar. En inre värme ger energi. Jag hushållar inte. Jag kan ge.
