Limpsmörgås. Jag förde upp och fram ordet bland de studerande. Det är hämtat ur boken. Den om klasskillnader. Den om förr i tiden. Den om barnvärlden. Den om begränsningar. Den om orden.
Och genom ordet ”limpsmörgås” hamnar jag i min egen barndom. Man sa ”limpsmörgås” för man fick inte mjukt bröd närsomhelst. Man åt hårt bröd. Det var regel. Limpsmörgås var för speciella tillfällen och för de som hade pengar. Köpebröd var något utöver det vanliga. Hembakt var väl mer eller mindre vanligt. Hårt bröd var den krassa verkligheten.
Men limpa fick en del barn. Jag hörde inte till dem. Jag minns en medhavd matsäck där jag fiskade upp två hårdknäckeskivor med margarin och ett salladsblad. Jag sneglade mot andras matsäckar. Där fanns mjuka brödskivor och leverpastej. Men också de som ingen matsäck hade.
Det är så här med ord. De har sin egen historia. De har också min historia. De har också din historia. Limpsmörgås tar mig långt tillbaka i tiden. Där en limpa var ren lyx faktiskt.
