Anne-Marie Körling

Läser en artikel i DN idag den 15 januari 2012 – om det stora möjliga smörgåsbordet som väntas då du är klar och färdig att ge dig ut i världen och arbetslivet. Allt du önskar kan du få. Allt är möjligt. Det är inte så. Att omvärlden bidrar till att skapa en inre föreställning om att du kan klara allt är inte att frustrera med verkligheten.

Snarare borde vi stötta och hjälpa med strategierna hur man hanterar motstånd, hur man hanterar sin vilja att försöka igen. Det finns inget smörgåsbord. Det har aldrig gjort det. Däremot finns vilja, ansvar och förmåga att härbärgera väntan, motstånd, frustration och verkligheten. Och det är mycket, mycket svåra saker.

Artikeln berättar om två vuxna som varit barn under 80-talet. ”Jag och många med mig kommer från en generation i början av 80-talet där man trodde att allt var möjligt…” berättar en av de intervjuade. Och krisen som uppstår när man inte finner världen som så möjlig som man trodde eller att man inte fann sin plats i den på det naturliga sätt som omvärlden påstod måste vara fruktansvärd. Frågan måste på något sätt flyttas in i individen – Vad är det för fel på mig som inte …

Ansvaret om de växande handlar om att också realitetsanpassa och frustrera med verkligheten utan att samtidigt ta bort drömmar och viljor, hopp och ansvar. Det är svåra saker det här. Och jag grubblar öppet för att förstå och söka svar. Det är svårt att bli vuxen tänker jag. Om denna svårighet pratar vi alldeles för lite om. Kanske för att det vuxna saknar värde.