Problemet är inte sakerna utan att vi har dem tänkte jag. Saker flyttar in. De flyttar aldrig ut. De tar sin plats därför att de finns. Innan de kom fanns de inte. Saker och ting tar plats. De flyttar inte ut. Och sakerna jag fick efter att någon dog gör det besvärligare. Jag har något band som inte vill klippas. Förknippar med någon saknad. Ser plötsligt händerna kring ett ting. Och tinget blir besjälat av en gårdag. Jag minns händerna. Och kan inte förmå mig att kasta iväg.
Det är fredagkväll och jag vandrar genom något kylslaget. Det är ensam väg genom bostadsområdet. Fönstren blinkar ljus. Portarna igenbommade med siffror. Jag möter ingen. Vinden leker med människornas kvarglömmor. En burk rullar efter mig på gångstigen. Som en påminnelse.
Svensklärartidningens redaktion har haft möte. Det var roligt. Vad som sker på våra möten ordar vi om i Svensklärartidningen. Där står ett och annat.
Jag är ny. Nya arbetsuppgifter. Nytt. Jag lär mig långsamt. Jag måste ta mig från ingen kunskap till någon slags kunskap. Mycket handlar om att kunna orientera sig i byggnader. Mycket handlar om att förstå förkortningar och begrepp. Mycket handlar om att fråga, fråga, fråga och känna att man stör, och att de man frågar inte har tid. Alltså man föreställer sig att det är så.
Jag är helt enkelt okunnig. Jag beslutar mig för att famna min okunskap. Hålla koll på den. Inte känna osäkerhet och rädsla utan undersöka den. Så här är det att inte kunna. Så här är det när man inte förstår. Och så mycket man behöver varandra då. Så viktiga alla blir. Jag måste lära mig att tyda ut, hitta och få bättre kläm på saker och ting. Och jag tänker befinna mig i detta tillstånd av behov av andra, hjälp och stöd av andra, andra människors kunskaper och jag tänker utforska vad som hjälper mig och vad som inte hjälper mig. Hej hopp!
Jag samtalade med några elever jag inte kände. Jag blev nyfiken på vad deras arbeten. Jag talade om det lärande jag såg. Det slog mig att eleverna såg så glada ut och att de tackade för att jag berättade. Då tänkte jag att det är inte så svårt att tala om det man ser och dela det med eleverna. Jag tänker ofta på att skolan ska vara generös och då betyder det att jag ska verka generös. Att berätta om det man ser av lärande är att ge. Om jag talar lärande så riktar jag mig in mot det vi gör i skolan, lyfter upp det och då kan eleverna också göra det. Rikta sig in mot det som äger rum i skolan. Allt lärande som sker där. Så tänker jag.
”Jag gruvar mig för helgerna. Hur deprimerande är inte det? Jag önskar att jag inte någon semester – jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det är som en fyra veckors lång påminnelse om vilken förlorar jag är. Jag har ingenstans att åka och ingen att åka med.” Ur De Imperfekta av Tom Rachman, 2010
Och jag tänker ofta så här. Vi prisar och lovsjunger ledigheten. Det är inte alltid ledigheten är god, enkel, underbar och innehållsrik. Många fasar för helgerna. Många fasar för semestrar och sommarlov. Jag har stor respekt för att det kan vara som citatet.
De imperfekta! Jag köpte boken för titeln. Jag har nu läst halv boken och fortsätter att känna mig som en mycket engagerad läsare.
Japp, titeln var som sagt De imperfekta, författaren Tom Rachman, 2012
