Anne-Marie Körling

Hur många gånger skrattar ni i klassrummet idag? Skratt som är delat och inte åt? Att skratta ihop brukar jag räkna. Det säger något om klimatet. Och det klimat som utvecklas i ett rum där känslor är tillåtna.

Jag läser en krönika som handlar om klassisk bildning. Om överlägsenheten att kunna och veta. Och när det gäller är det kunskaperna om det klassiska. Och krönikören har sin överlägsenhet att hämta ur sin källa av studier en gång för länge sedan. Men så läser hustrun också om antiken och tar poäng och så står kunskaper mot kunskaper. Den ena överträffar den andre. Överlägsenheten blir inte längre självklar. Den påverkas av någon som läser just nu och skapar lite motstånd med nya tankesätt och andra förnyade kunskaper som man får lära sig på högsätet. Också de gamla grekerna berättelser får nytt ljus. Kunskaper om är galgar att hänga upp ny på.

Efter skoltiden, efter alla skoldagar, så kommer samhället med stormsteg, det är studier, det är arbete, det är egna rutiner, det är … och faktiskt ganska stor ensamhet. Det är vilset att hitta i snårskogen om man inte har några redskap. Det är ensamt att inte ha ett arbete. Det är på tok för svårt att leva utan egen ekonomi. Det är ensamt. Jag möter en hel del unga som upplever sig vilsna, ensamma och utan att uppleva riktig mening. – Vad är att leva, vad handlar det om, tycks de fråga.

Ja, och vi som är där i alltsammans. Med välfyllda, eller åtminstone en aning skrammel i  portmonäer, med arbetsresor fram och åter, med rutiner och matvanor – vi har något åtråvärt. Vi är väntade, vi ingår i sammanhang och vi möter människor varje dag. Det kan bli ensamt att inte ingå. Skolan har en mycket stor hållande uppgift där rutinerna och vardagen är en del av tryggheten.

Det lilla barnet tittar på den vuxne med en aning avstånd i blicken. Den vuxne tittar tillbaka. Så vänder barnet blicken och ser … ett barn. Och barnet blir glad och börjar sprattla med benen och kroppen. Barnet vänder blicken mot en liten hund. Barnet sprattlar och hoppar med kroppen. Barnet ser på den vuxne igen. Inget bensprattel, inget hopp i benen. Är det så vi är vi vuxna? Vi svarar inte upp mot kommunikationen?

Jag har känt mig mycket okunnig. Jag märker vad det gör med mig. Jag vet också vad som gör mig okunnig. Jag är på en ny plats. Jag hittar inte. Jag kan inte orientera mig. Jag måste fråga om allt. Om allt. Inget är självklart. Ingenting. Det gör mig sårbar. Det gör att jag förstår hur det är att vara ny, att inte kunna, inte veta och hur mycket kultur det är man möter utan att förstå det. Också hur mycket kultur som är etablerad och förstådd, underförstådd och inte uttalad. Jag frågar om allt.

Men då jag står framför kaffeapparaten och plötsligt känner mig hemma. Det här kan jag. Så blir jag trygg. Nu kan jag vara självgående. Och jag trycker, jag trycker, jag trycker … och ingenting händer. Jag böjer mig för att läsa, förstå och ordna. Också kaffeapparaten har sin egen agenda och har etablerat en egen kultur. Den kräver att man behandlar den som om man brukar. Och det är just det. Jag kan inget med självklarhet. Jag brukar ingenting. Jag får till sist hjälp. Och till slut får jag en kopp kaffe. Jag tackar överdrivet ofta. Det är sårbart att inte kunna, veta eller förstå. Det är det.